Containrarna som tunnorna ligger i har rostat sönder. Ur säkerhetssynpunkt betyder det ingenting men det kan försvåra återtaget till Studsvik, enligt SKB.
– Avfallet kan innehålla radium. Det är farligt i tusentals år och ska inte ligga i det här slutförvaret, säger Anders Wiebert på Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM).
Totalt handlar det om 2 800 tunnor med kärnavfall som transporterades från Studsvik till SKB:s slutförvar för kortlivat radioaktivt avfall i Forsmark under andra hälften av 1990-talet. Slutförvaret – ett bergrum 60 meter under Östersjöns botten – tar emot avfall som måste hållas "isolerat från människor och miljö i minst 500 år".
När SSM godkände att tunnorna fick deponeras i bergrummet framgick det av SKB:s ansökan att kärnavfallet uppfyllde kriterierna. Uppgifterna tycks bara stämma delvis.
Undersökningar som genomförts under 2010-talet visar att en del tunnor sannolikt innehåller ämnen som inte ska vara där. Misstankarna om radium är starka. Troligen innehåller tunnorna dessutom radioaktiva kemiska ämnen och möjligen även plutonium från tidigare militär forskning kring kärnvapen.
– Tyvärr finns det allvarliga brister i dokumentationen. Vi känner inte till allt innehåll i tunnorna, säger Anders Wiebert.
Den misstänkta förekomsten av radium är ett tillräckligt stort problem. I värsta fall kan det leda till allvarliga konsekvenser för människors hälsa om tunnorna tillåts vara kvar, berättar han.
– Ett värsta scenariot är att människor någon gång i framtiden borrar sig ner i berget på jakt efter grundvatten. Då skulle människor kunna utsättas för mycket höga stråldoser.
Ägare till merparten av de 2 800 tunnorna är två kärnteknikbolag på Studsviksområdet: Svafo och Studsvik Nuclear AB. Frågan är hur avfallet kan innehålla ämnen som inte ska vara där.
Anläggningen i Forsmark. SFR ligger i ett bergrum 60 meter under havets yta.
Enligt Studsviks vd Joakim Lundström är det inte klarlagt att just kärnavfallet från Studsvik Nuclear AB innehåller farligare ämnen än tillåtet. Bolaget har gått igenom dokumentationen och där ser allt ut att stämma, säger han.
Hur trygg är du med att dokumentationen är korrekt?
– Jag har i dagsläget ingen anledning att tro att den inte stämmer. Nu har man bestämt att plocka upp alla tunnor för säkerhets skull. Vi får se vad analyserna visar.
Det avfall som Svafo äger producerades av det statliga bolaget AB Atomenergi, som i början av 1990-talet privatiserades och blev Studsvik Nuclear AB. En del av tunnorna är från 1960-talet och då var kunskapen lägre än den är i dag, dessutom såg kraven annorlunda ut, säger Sven Ordéus, vd på Svafo.
– På den tiden fungerade Studsvik som något av en avfallsstation, säger han.
Planen är att tunnorna ska vara uppe ur slutförvaret någon gång under 2023. Ett omfattande arbete väntar – som dessutom kompliceras av att tunnorna ligger i containrar som börjat rosta.
– Ur säkerhetssynpunkt betyder det ingenting. Men det komplicerar arbetet eftersom containrarna används för att underlätta transport, säger Peter Selting, chef för SKB:s avdelning för säkerhet, kvalitet och miljö.
Kan man vara säker på att avfall inte feldeponeras i framtiden?
– Kunskapen är betydligt större i dag och kontrollen är rigorös. Jag skulle vilja säga att det här beror på en historisk svaghet, säger Peter Selting.
De rostiga containrarna försvårar arbetet men rosten betyder inget ur säkerhetssynpunkt, säger Peter Selting, chef för SKB:s avdelning för säkerhet, kvalitet och miljö.
Enligt SKB kommer det att kosta cirka 60 miljoner kronor att återföra avfallet till Studsvik. Tillkommer gör stora kostnader för hanteringen på Studsviksområdet.