"Initialt var direktivet från infektionskliniken att inga patienter från kommunala boenden med symptom skulle skickas in till sjukhuset." Det berättar sjuksköterskor på äldreboendet Tunagården för Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Myndigheten har genomfört intervjuer med personal på fem äldreboenden i Sörmland, som en del av sin granskning av hur äldreomsorgen hanterat coronapandemin.
De intervjuade sjuksköterskorna berättar också att det i början av pandemin togs beslut om palliativa vårdplaner för alla boende på Tunagården "oavsett sjukdom, ålder osv".
– Det kändes inte alls bra, det kändes inte rimligt att det skulle gälla för alla, säger en person med god insyn i Tunagårdens verksamhet till tidningen.
Tidningen har pratat med flera personer med kännedom om vad som hände på Tunagården i början av pandemin. Personalen på boendet ska ha fått instruktionerna från boendets läkare om att ingen fick föras till sjukhus och att palliativa vårdplaner gällde för alla. Källorna berättar även att boendeläkaren ska ha fått instruktionerna från läkare på sjukhuset.
Orsaken som uppgavs var vårdplatsbrist.
– Det kom från sjukhuset, för de hade inte platser, helt enkelt, säger en av tidningens källor.
Hen fick uppfattningen att det var kaos på sjukhuset och att man tvingades till hårda prioriteringar. Efter några veckor förändrades situationen och patienter från boendet kunde skickas in igen vid behov. Då ändrades också rutinen att skriva palliativa vårdplaner för alla.
Sjuksköterskorna berättar samtidigt att en del patienter på Tunagården fått dropp under pandemin, något som normalt inte ges på boendet. Detta var inte en del av den palliativa vårdplanen, utan sattes in mot uttorkning.
Men eftersom möjligheterna att ge botande sjukvård på boendet var starkt begränsade uppfattades direktivet om att inte skicka någon till sjukhus som att alla som insjuknade skulle få palliativ – alltså lindrande, inte botande – vård, enligt en av tidningens källor.
Enligt intervjuerna med Ivo ansågs ingen behöva sjukhusvård under den period som direktivet gällde. Men instruktionerna kändes ändå fel, tycker källan.
– Det var ett stort stresspåslag, jättejobbigt, säger hen om situationen i början av pandemin.
Från regionens sida har det hela tiden hetat att man inte behövt ta till hårdare prioriteringar än normalt, eftersom det hela tiden funnits kapacitet på sjukhusen, antingen i Sörmland eller i andra regioner.
Sjuksköterskorna på Tunagården, som Ivo intervjuat, är dock tydliga med sin uppfattning: De fick direktiv om att ingen fick föras till sjukhus. De personer som tidningen talat med säger att de fick uppfattningen att anledningen var att äldre prioriterades bort för att undvika vårdplatsbrist, så att yngre skulle kunna få vård på sjukhuset.
Varifrån direktivet kom ursprungligen vet inte de källor tidningen talat med. Av Ivo:s intervjuer framgår att andra direktiv och riktlinjer till boendet kunde "ändras flera gånger om dagen", att det var oklart varifrån de kom och att de ibland var omöjliga att följa.
– Alla var rädda och ingen hade riktiga riktlinjer, säger en av tidningens källor.
Sköterskornas berättelser visar hur oförberedd äldresomsorgen var när pandemin slog till. De berättar att varken de eller omvårdnadspersonalen fick någon handledning eller utbildning före pandemin. I början var det brist på skyddsutrustning och de första patienterna på boendet, som sedan visade sig ha covid-19, togs omhand utan att personalen använde skydd. Dessutom var den skyddsutrustning som fanns i början ofta bristfällig och kunde bestå av visir av OH-plast, pappersservetter som munskydd eller av vanliga regnponchos från Parken Zoo.
I början av pandemin var dessutom direktivet att skyddsutrustning endast skulle användas efter att en patient bekräftats ha covid-19, alltså inte vid misstänkta fall.
Tidningens källa tycker att mycket har blivit bättre sedan de första kaotiska veckorna i början av pandemin. Nu sker provtagning snabbt och det finns tillgång till skyddsutrustning. Men ett av de problem som kvarstår, och som också förs fram i intervjuerna med Ivo, är hur dementa som smittats och som inte kan isoleras ska hanteras.