Språkrören spelade över i fejkat chockdrama

Det talas gärna om det politiska spelet. Att positionera sig i rätt tid, att spela ut rätt budskap i rätt sammanhang – för att få bästa möjliga effekt eller mesta möjliga sympati. Det här gäller även kritik mot motståndare. Allt ska spelas ut på ett sätt som skadar motparten, utan att riskera en elak rekyl. 

Så fungerar det ofta. 

Ingen kan ha missat att Miljöpartiet var det mest missnöjda partiet efter onsdagens statsminister- och budgetomröstningar. Språkrören var så pass missnöjda att de med buller och bång lämnade regeringen. Därmed tvingade de sin regeringskollega Magdalena Andersson (S) att söka sitt statsminister-mandat i ännu en omröstning i riksdagen – nu på måndag – och förstärkte bilden av en rikspolitisk röra.

Det är trist att få stryk i omröstningar. Det självklart mer än jobbigt att tvingas regera på en statsbudget, där flera egna delar har pressas ned eller tagits bort – och där, i det här fallet, den högernationalistiska koalitionens ändringar har tryckts in i stället.

Men det gäller att inte spela över.

Att svära eller sucka djupt över spilld mjölk är en sak. Att välta alla möbler och rusa skrikande ur byggnaden för att mjölk har spillts ut är något annat. Det ena är rimligt, det andra passar mer i en tv-såpa. Frys bilden, dags för reklam.

Chocken över att Centerpartiet inte stödde regeringens budget skulle vara det som fick Miljöpartiets språkrör i vredesmod att lämna regeringssamarbetet med Socialdemokraterna. Det var så det skulle framstå, ett ”fy för det dumma Centerpartiet” och "Annie Lööfs ego". Sådant går lätt att sedan sprida i sociala medier där även usla dramatiseringar blir till sanningar.

DN avslöjar att Miljöpartiets ledning hade skaffat sig mandat på förhand för hur språkrören skulle agera om Centerpartiet inte röstade på regeringens budget, utan bara röstade på sin egen. 

Det fanns ett manus, där stundens vredesmod var inskrivet. När allt spelades upp låtsades språkrören vara helt tagna på sängen, av ett svek som kom som en blixt från klar himmel. Att C aldrig hade lovat något, vilket även S-ledaren Magdalena Andersson hade understrukit gång på gång, det låtsades MP inte om.

Stora delar av den dramatiseringen inför medierna gick ut på att få de egna sympatisörerna tillräckligt röda av upprördhet. MP-väljarna skulle få någon att skylla den spruckna regeringen på. Och Centerpartiet som redan hade fått MP att motvilligt kompromissa i strandskydds- och skogsfrågor för att regeringen ens skulle kunna tillträda, blev en självklar syndabock. Kanske kunde detta också locka någon extra väljare som hade fått för sig att Centerpartiet bar på en rödgrön vänsteragenda. 

"Det är uppenbart för alla att C:s ställningstagande i budgetfrågan mycket väl kunde bli som det faktiskt blev", som talman Andreas Norlén sade på torsdagens presskonferens.

Ingen med ansvarskänsla lämnar ministerposter och regeringsmakt utan att ha tänkt igenom beslutet noga. Det finns nog flera anledningar till att Miljöpartiet helst står utanför regeringen de tio månader som återstår till nästa val. Att inte behöva regera med budgetändringar som den högernationella koalitionen fått igenom, är en. Att ha frihet att kritisera Socialdemokraterna och inte ständigt vara överens om allt utåt, en annan. 

Men en föreställning där språkrören spelar över – och till och med låtsas vara mer aningslösa än de är – tappar raskt all trovärdighet.