Sveket mot landsbygden är också ett hot mot demokratin

Nu vet vi vad som krävs för att beslutsfattare ska hälsa på oss på bortglömda glesbygden, skriver tystbergabon Ralph Spehling.

Nu vet vi vad som krävs för att beslutsfattare ska hälsa på oss på bortglömda glesbygden, skriver tystbergabon Ralph Spehling.

Foto: Roger Sundberg

Debatt2020-08-10 05:26
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Replik på Linnea Hyléns läsvärda ledare: ”08:orna älskar landsbygden men vill ej betala för den” (SN, 10/7). Som tystbergabo med kunder och vänner i Stockholm vill jag föra hennes resonemang vidare. 

Vad hjälper pengarna från nationella utjämningssystemet om de aldrig når oss på landsbygden? (TT 8/7) Vi får inte ens del av våra egna skatteintäkter. Tillväxtfixering och fokuset på centralorten slukar allt. Servicen ute på landsbygden har monteras ner i årtionden. Alltid efter samma schema:

Först försämrar man servicen. Sedan blir sjunkande efterfrågan beslutsunderlag för att kunna avveckla utan att man tappar ansiktet. Vi på landet är handlingskraftiga. Därför förlitar man sig på att ideella krafter ska lösa problem. Vägföreningar, frivillig brandkår, idrottsföreningar som tillsammans ansvarar för infrastruktur, (trafik)säkerhet, underhåll. Något som aldrig skulle accepteras inne i stan. Barnomsorgen? Här ute startas föräldrakooperativ inte för att berika skolvalet utan som en nödvändighet då centralstyret har dragit sig ur sitt ansvar (SR valdebatt, 18/4).

Nyköpingsstyret älskar landsbygden, men vill ej betala för den. Våra skatteintäkter behövs inne i stan. Vi bjuder på svartvita instagramkulisser för att locka hit storstadsbor genom tunnelbanekampanjer. Apropå reklam. Att ta hand om de som redan har flyttat hit på landet med en minimum av servicenivå hade nog varit en enklare - mer hållbar strategi. Det krävs 10 nya kunder för att kompensera förlusten av 1 missnöjd. En nöjd landsortsbo som pendlar till sitt nätverk av kunder & kollegor i storstadsregionen hade varit den perfekta ambassadören. Inte minst nu i pandemitider. 

Jag kan intyga att ”08:orna” betalar för landsbygden. Deras sommarinköp gör att vårt lilla Konsum klarar sig året runt. De lånar oss t.o.m. sina röster under namninsamlingen för Tystbergabygdens framtid med 971 underskrifter sammanlagt. 

Men vad är rösterna värda så här mitt i mandatperioden? Att höra hur nonchalant kommunstyrelsens ordförande Urban Granström (S) bemöter vår samhällsengagemang irriterar (SR 21/7). Speciellt när man som jag är präglad av socialliberala miljön i 70-talets Tyskland då solidaritet var mer än bara en floskel. Så göder man missnöjet och frammarschen av soffaktivister som sprider sitt hat mot etablerade partier med knuten näve på sociala medier. Gräsrotsrörelsen med sina olika initiativ i Tystberga söker dialog och försöker vara konstruktiva. Trampa inte på det.

Nu vet vi vad som krävs för att beslutsfattare ska hälsa på oss på bortglömda glesbygden. Nu måste vi lära oss under resten av mandatperioden vad som krävs för att de också ska lyssna. För att problemet ligger inte i regionskontoret i Stockholm.