Under dörrspringan till sitt rum på Balls Pond Road i London skymtade Tove Olsson en lapp.
Hon befann sig i den engelska huvudstaden för att leva sin dröm. Så länge hon kunde minnas hade hon velat bli skådespelare. När hon några veckor tidigare hade börjat på den ansedda teaterskolan Mountview Academy of Theatre Arts, hade hon känt en bubblande förväntan.
Nu var hon var ganska utmattad. Utbildningen var krävande och gav inte utrymme att tänka på annat. Men i samma ögonblick som hon plockade upp lappen och läste det handskrivna meddelandet kastades hon tillbaka till Sverige och Nyköping.
"Tove, please phone home. Your grandmother is not well", stod det på lappen.
Håller mormor på att dö, tänkte Tove och började gråta. Hon ringde till sin mamma och sin mormor. Ingen svarade. Efter nya försök fick hon till slut höra sin mammas röst.
"Thomas har blivit dödad", berättade mamma. "Det hände med en kniv."
Tove kände hur hon föll och liksom landade i bomull. Hennes älskade morbror var död. När insikten slog henne vandrade hennes tankar till hennes lika älskade styvmorfar Herbert, Thomas pappa.
– Jag vet inte varför men det första jag frågade mamma var: Var det Herbert, berättar Tove.
Lite drygt 18 år efter mordet träffar vi Tove på teater Moment i Stockholm. Här spelas just nu hennes pjäs Tusen bitar, som handlar om knivdådet och hennes familj.
Polisen har aldrig hittat gärningsmannen men tidigt i utredningen var Herbert, Thomas pappa, häktad som misstänkt.
– Vi har under flera år levt med ett olöst mord, där både offer och misstänkt gärningsman finns inom familjen. Pjäsen tar upp frågor som: Vad krävs för att släppa taget? Hur hanterar man en sorgeprocess som aldrig vill ta slut? Hur försonas man med ovissheten? berättar hon.
XXX
Septembermörkret höll den sena måndagskvällen i ett järngrepp. Klockan var kvart i ett på natten och ägaren till hotell Wiktoria på Fruängsgatan i Nyköping var redo att gå till sängs.
Men sömnen fick vänta. Plötsligt hördes ljudet av en fönsterruta som krossades och därefter hur någon bankade på dörren på hotellets sidoentré.
När hotellägaren kom ut i den dåligt upplysta kvällen såg han en man stå lutad mot hotellets vägg. På marken inte långt därifrån låg en annan person, stilla på asfalten.
– Jag frågade mannen vid väggen vad han höll på med och fick en svordom till svar. Då gick jag in och ringde polisen, berättade hotellägaren för SN dagen efter mordet.
Efter fem minuter spelade ett blått ljus från en polisbil på husfasaderna längs med Fruängsgatan. Mannen som legat på marken, låg kvar. Däremot var den andra mannen försvunnen.
Poliserna antog först att mannen på marken hade slocknat av berusning och larmade på ambulans. När ambulanspersonalen kom till platsen upptäckte man att mannen hade mycket allvarliga knivskador och sannolikt var död.
Han fördes omedelbart till Nyköpings lasarett och efter en stund dödförklarades han.
Mordutredningen komplicerades inledningsvis av att offret saknade identitetshandlingar och inte kunde identifieras. En papperslapp med ett telefonnummer, som hittades i mannens ficka, satte polisen på rätt spår.
På tisdagskvällen, den 24 september, kunde man slå fast att den döda var Thomas Maurer, 29 år.
XXX
Sommarstugan ett par mil utanför Nyköping var Toves paradis. På tomten hade Herbert byggt en sandlåda och för ett litet barn var de många hallonbuskarna som en skog.
Här tillbringade Tove många somrar. Hennes egen mamma var ensamstående. Släktingarna i Nyköping: mormor Anna-Lisa, morbror Thomas och styvmorfar Herbert, blev något av en extrafamilj.
Hon lekte hela dagarna med Anna-Lisa, som gärna tog med henne ut på en båttur i skärgården. Thomas var ett sladdbarn och bara nio år äldre än Tove.
– Han var min idol. Han hade häftiga kläder. Ett tag var han punkare och för mig var han det snällast och coolast som fanns i hela världen, berättar hon.
Efter kriget hade SSAB rekryterat Herbert som arbetskraftsinvandrare från Österrike. När han kom till Sverige träffade han Anna-Lisa, som redan hade tre barn från ett tidigare äktenskap, de blev ett par och fick Thomas.
Herbert var stor och stark. Ibland fick Tove med full kraft springa in i hans stora mage, bara för att studsa tillbaka och hamna på rumpan.
– "Det var inte dåligt", brukade han säga till mig med sin lite tyska brytning. Han tyckte om att jag var pojkflicka och brukade säga att jag var en "riktig tuffing", berättar Tove.
XXX
Herbert gick rakt in i Toves barnhjärta, berättar hon. Han tog henne på allvar, på ett sätt som är ovanligt bland vuxna.
En period trodde Tove på gud. Det gjorde ingen annan i släkten och det var lite tyst om Toves tro.
Herbert var gammal kommunist och ateist. Men när han förstod att Tove var religiös, sa han bara: "sätt dig här Tove, och berätta om din gud".
Herbert var en varm person, men han ibland kunde han slå om och bli det motsatta.
– Han har aldrig sagt ett elakt ord till mig. Men Tomas och mormor kunde han plötsligt säga elaka saker till. Det var svårt att förstå var det kom ifrån.
Relationen mellan far och son var komplicerad. Thomas och Herbert umgicks mycket och Thomas såg upp till sin varma och karismatiska far, berättar Tove.
Men ofta under sena kvällar kunde hon höra hur de satt och drack tillsammans och hur de började bråka. Herbert kunde säga till Thomas att han skulle gå och dränka sig.
"Eller gör inte det förresten. Du smutsar bara ner sjön", kunde han säga.
Herberts komplicerade personlighet ledde så småningom till att Anna-Lisa och han separerade. Herbert flyttade ut till sommarstugan medan Anna-Lisa bodde kvar i Nyköping.
– Men de fortsatte att umgås. Det verkade som att de inte klarade sig utan varandra, säger Tove.
Tove har funderat på varför Herbert stundtals var så hård mot Thomas. I dag tror hon att Herbert försökte skjuta sonen ifrån sig.
– Thomas var en genomsnäll person. Men Herbert tolkade det som vekhet. "Om jag är hård mot honom, blir det lättare för honom att klara sig själv", kunde han ursäkta sig. Men det bröt bara ner Thomas självförtroende. Som jag ser det hänger det ihop med att han hade han svårt att behålla jobb, festade mycket och drogs till alkohol och droger.
– Anna-Lisa var en tigermamma. Hon kämpade outtröttligt för Thomas. Hon lyckades faktiskt få in honom på ett behandlingshem. Utan hennes envishet hade det aldrig hänt.
XXX
Den där måndagskvällen var det inte fullt på Balkan, en restaurang mitt emot Teaterparken. En del bord gapade tomma men runt andra satt det små grupper av människor och drack öl.
Vid ett av borden satt Thomas. Tidigare på dagen hade han varit ute och gått på stan tillsammans med Anna-Lisa. När de skildes åt sa hon till honom att: "gå nu inte på Balkan".
"Då klappade han mig på kinden och sa hej då", har Anna-Lisa tidigare berättat för SN.
Inne på restaurangen hade Thomas fått sällskap av en man från Österrike. Han tyckte att det kunde vara roligt för Herbert att träffa en landsman och ringde sin pappa.
Herbert satt hemma hos Anna-Lisa och drack vin. Han hade inte någon större lust att gå till Balkan. Men till slut lät han sig bli övertalad.
Herbert tog plats vid bordet – och han tog plats i rummet. Flera vittnen berättade senare för polisen att han viftade med pengar och att de hade reagerat över att han tryckte ner sin son.
"Jag har pengar. Men inte till dig", ska han ha sagt till Thomas och dunkat plånboken i bordet.
Mot slutet av kvällen ramlade Herbert i en trappa. Thomas satt vid ett annat bord och när han såg sin pappa på golvet trodde han först att någon hade knuffat honom.
Sonen blev först arg. "Jag berättade för honom vad som hade hänt och tyckte att han skulle ringa ambulans", berättade ett vittne.
Thomas ska ha svarat att: "Det är lugnt. Det är min pappa och jag ska se till att han kommer hem".
När utredningen om mordet på Thomas startade fick polisen kontakt med en rad vittnen som sett två personer gå från Balkan mot hotell Wiktoria.
De två männen gick in på Fruängsgatan och vid ett tillfälle såg det nästan ut som att de puttade varandra, berättade ett av vittnena. Det fanns även en tredje person i närheten av de två männen, förklarade vittnet: Han stod och kissade mot en port vid Fruängsgatan.
Denna tredje man iakttogs även av en några poliser, som var ute och bilpatrullerade i området.
XXX
När mordutredarna lyckats identifiera Thomas dröjde det inte lång tid innan Herbert greps. Han hade befunnit sig på Balkan tillsammans med mordoffret, och lämnat restaurangen samtidigt.
– Vi slogs mellan ytterligheterna. Ena stunden tänkte vi att polisens misstankar stämde. För att i nästa tycka att det var en omöjlighet. Han var ju aldrig fysiskt våldsam, säger Tove.
– Herbert kunde vara hård mot Thomas och kanske att han skulle kunna putta honom. Men använda kniv? Nä, det var inte Herbert. Vi fick inte ihop det.
Under polisförhören nekade Herbert till att ha dödat sin son. Samtidigt var hans minnesbilder av kvällen vaga. Han hade hällt i sig tre flaskor vin, några öl och dessutom fått ett kraftigt slag i huvudet av fallet i trappan.
Efter två veckor släpptes han.
Två frågor komplicerade utredningen och polisen lyckades aldrig hitta svaren. Den ena frågan löd: Vem var den tredje mannen, som befunnit sig på platsen?
Polisen tog tapetserade Nyköping med affischer, där man efterlyste information om den tredje mannen. Åtgärden var resultatlös.
Den andra frågan handlade om mordvapnet.
Kniven, en filékniv av det östtyska märket Foron, hade hittats ett kvarter bort, under en bil vid ett glasmästeri. Ungefär halva knivseggen var tejpad med vit tejp och knivmärket var i sig ovanligt i Sverige.
Varken Thomas eller Herbert hade tillgång till någon sådan kniv och hade under kvällen inte några väskor eller fickor där de hade kunnat bära med sig en sådan kniv. Så var kom den ifrån? Och hur har den kommit till platsen?
– Med största sannolikhet kommer vi aldrig få svar på alla våra frågor. Men jag skulle vara så tacksam om jag kunde få någon liten pusselbit till, som kunde hjälpa mig att förstå vad som egentligen hände. Det skulle göra det lättare att komma till ro, säger Tove.
– Om det är så att Thomas egen pappa, låt oss säga av misstag, dödade honom, den person som satt honom till världen och egentligen ska vara där för att skydda honom. Då finns det inga gränser för hur hemskt det är. Men om Herbert tvingades leva med att oskyldigt bli anklagad för detta, då är tragedin nog ännu större.
XXX
Tove sitter i en sliten skinnsoffa i foajén på teater Moment. När Herbert släpptes ur häktet kände han sig sviken och arg på oss, berättar hon.
"Hur kan ni tro något sådant om mig, jag skulle aldrig göra något sådant mot Thomas. Han var en skit, men jag älskade honom", sa han någon gång.
Till slut flyttade Herbert tillbaka till Österrike. Det skulle ta tio år innan Tove sökte upp honom igen.
– Jag funderade på att ringa till honom i många år. Jag saknade Herbert. Men jag hade också en barnslig idé om att åka till Österrike och försöka lura honom i en fälla. Kanske dricka några öl med honom och lirka ur honom någon avslöjande detalj från mordnatten, om det nu fanns några sådana, säger hon.
Till slut tog hon mod till sig att ringa.
Inför samtalet hade hon köpt en inspelningsapparat på Claes Ohlson. På bandet hör man Tove säga "Hej Maurer". Hon låter glad men förmodligen av nervositet. Herbert skojar tillbaka med att säga "Hallå Olsson". Efter några sekunder pratar de om väder och vind.
Dagen därpå ringde Tove upp Herbert igen. Hon ville bestämma vilket datum hon skulle resa. Hon visste att Herbert hade dåligt hälsa och sa: "Se nu till att hålla dig vid liv. Hur man nu gör det?"
"Man andas väl", svarade Herbert.
Innan Tove hann åka till Österrike hamnade Herbert i koma på grund av blodförgiftning. Men hon bestämde sig för att åka i alla fall. I tre dagar satt hon vid hans sjukhussäng. Senare dog han på sjukhuset.
– Men jag fick i alla fall vara hos honom och jag kunde få prata med honom, och på sätt och vis ta farväl. Det var som om allt det som hänt, all ovisshet och alla frågor, kunde lägga sig tillrätta inom mig.
Efter resan till Österrike kunde Tove ta itu med att skriva pjäsen Tusen bitar.
– Mormor sörjde Thomas genom att göra vackra fotoalbum med bilder och utsmyckningar i kronologisk ordning. Det blev hennes sätt att orka leva med detta. Det var lite samma sak för mig att göra pjäsen.
Tove berättar något som hennes mamma sa häromdagen. Det hade skrivits så fint i SN om pjäsen, sa hon och fortsatte:
"Nu ska jag banne mig ta och kopiera upp den här recensionen och sätta den längst bak i det sista fotoalbumet, och längst bak i pärmarna med alla polispapper och tidningsurklipp om mordet, så att det äntligen kan få sluta med någonting som är fint. Så att det här på något sätt får ett avslut som är ljust", sa Toves mamma.
– Det betyder mycket för mig att hon sa så, säger Tove.