När Pontus Hjelm var i tioårsåldern köpte han två vandrande pinnar som med tiden förökade sig och samtidigt växte hans intresse för djur och ovanliga arter. En bild på en mjölksnok väckte ett habegär i honom och via sin morbror, som är en stor ormfantast, fick han tag på en.
– Men när jag öppnade burken och ormen liksom flög upp fick jag nästan panik och tänkte att allt kanske var ett stort misstag. Hur skulle jag göra nu?
Men han laddade om, lugnade sig och gjorde ett nytt försök. Mötet med ormen Stumpis blev sedan starten på hans livs största intresse och vad som senare kom att bli hans yrke.
I dag har han tre nätpyton, fem kungsboa, två kungssnokar, en mjölksnok, två trädgårdsboa, två daggecko, en mangrovevaran, en pärlödla, en asiatisk svart jättesköldpadda, fem orientaliska klockgrodor och en afrikansk oxgroda. Nu är båda han och djuren i full färd med att flytta till Flens kommun, då han ska bli sambo med sin flickvän.
– Men det är ett stort projekt, vi håller på och bygger upp terrarier i en stor lada så jag kan ta med mig alla djuren, säger Pontus Hjelm.
Han är van att tillbringa mycket tid i naturen och sörjer att lämna Södertälje och området där han är uppvuxen. Men att få chans att upptäcka nya områden lockar också och han har ännu inte hunnit utforska området ordentligt.
– Det har varit så mycket annat med flytten och så. Men första gången jag åkte dit så såg jag faktiskt en mård, vilket gjorde mig väldigt häpen!
Pontus är utbildad djurvårdare och föreläser om reptiler för bland annat skolklasser. Han ser stora fördelar med att ta med sig levande djur för att fånga publikens intresse. På så vis kan han ta samtalet vidare till miljöaspekter och människans naturpåverkan, om det passar målgruppen.
– Att man inte bara föreläser utan också visar upp djuren gör att man skapar ett engagemang hos åskådarna. Får man se ormen och får veta att miljöförändringar gör att ormen kanske dör i naturen så känner man ett större engagemang att ta vara på naturen.
Pontus berättar att det bara finns tre ormarter – huggormen, snoken och hasselsnoken – i Sverige och han är rädd att människors okunskap i kombination med att man exploaterar naturområden ska göra att bestånden minskar ytterligare.
Han hade det själv tufft i skolan och kämpade bland annat mot dyslexi och fick stor ångest av att hålla föredrag. Den rädslan övervann han när han fick tala om det han brinner för.
– När jag föreläser tittar jag alltid efter eleven som liksom är jag. Det finns alltid en person som är tyst och tillbakadragen men liksom vill lära sig. Mitt mål är att lyfta den eleven.
När han gick i nian och skulle söka praktik ringde han helt sonika upp Jonas Wahlström, ansvarig för Skansenakvariet. Trots att han hade förberett ett manus för vad han skulle säga kom svaret snabbt och direkt: "Nej".
Men Pontus gav inte upp. Genom sociala medier kontaktade han Wahlströms dotter som lade in ett gott ord för Pontus och plötsligt hade han blivit beviljad en veckas praktik som sedan förlängdes med ytterligare två. Därefter fick han fortsätta att jobba sommar och helger. Sedan i somras håller han återkommande föreläsningar på Gotlands djurpark. Den pågående pandemin har dock fått verksamheten att stanna av.
I samband med flytten har han också gett sig hän ett mer nyfunnet intresse: paintball. Nära det nya hemmet fanns nämligen ett skogsområdet som enligt Pontus passar aktiviteten perfekt. Där har han startat Blueballs paintball för den som vill leka militär och komma nära naturen.