– Om man bor på ett äldreboende bara för gamla, då blir man själv gammal, säger Ivar Larsson och tar en bit morotskaka.
Hela sitt liv har han levt i Nerhyttan Jakobsbergs Gård några mil från Björnlunda. Sedan snart ett år tillbaka bor Ivar tillsammans med barnbarn och barnbarnsbarn, tre generationer tillsammans under ett och samma tak.
– Tänk dig själv en småbarnsfamilj där första barnet vaknar vid femtiden och sedan är det liv och rörelse till klockan tio på kvällen, berättar barnbarnet Sofia, som bor med sina två små döttrar i samma hus.
– Bor man tillsammans med barn så blir man ung själv, tillägger Ivar och fortsätter:
– Det påverkar väldigt mycket, det förstod jag redan genom sjukvårdsutbildningen.
Till sjukvården sökte sig Ivar som ung man tack vare sina goda kunskaper från både hemvärnet och scouterna. Det sistnämnda började han med under de tidiga tonåren och var under mer än tjugo års tid en del av scoutrörelsen.
– Så småningom kom kriget, så vid sexton års ålder blev man utrustad med Mausergevär och en påse ammunition i skafferiet, berättar Ivar, som åkte in i militärtjänst 1943, två år innan andra världskriget slutade.
Han fick resa runt i Sverige och tjänstgjorde bland annat ett tag i Värmland, som gränsar till det då ockuperade Norge. Stationerade i en liten stad mellan Oslo och den svenska gränsen var planen att om kriget skulle komma till Sverige, så skulle Ivar och hans kamrater skjuta sönder vägarna som ledde in i Värmland.
– Där såg vi faktiskt Hitlers pojkar i vitögat, berättar han.
Men att springa runt i skogen med bössan och skjuta, "det är inte mycket att lära" som Ivar själv uttrycker det. Så efter krigsslutet utbildade han sig ett tag inom vården och jobbade bland annat på en klinik i Stockholms innerstad och i Södertäljes lasarett. Men livets omständigheter gjorde att han och frun fick ta över familjens jordbruk på heltid.
– Men det var jobbigt och det fanns ingen lönsamhet på den tiden. Det finns det väl inte nu heller tror jag, efter vad man läser i tidningarna.
Ivar har haft många djur under sina levnadsår: hundar, kaniner, grisar och hästar, för att nämna några. Och när just hästarna kommer på tal tåras hans ögon och rösten spricker något. Han visar upp en bild på en ung Ivar ute på fältet med en av de många hästar som han levt och arbetat sida vid sida med.
– Jag hade hästar som var fantastiska. De var inte bara hästar, de var arbetskamrater. Man blir nästan tårögd när man ser bilden, säger han.
Nuförtiden gör Ivar ibland gästspel ute i bygden för att delge sina kunskaper och erfarenheter från svunna tider. Annars umgås han med familjen och leker med barnen.
– Jag håller honom sysselsatt, här får han inte sitta ifred, säger barnbarnet Sofia skämtsamt.
– Det vill jag inte heller, svarar Ivar glatt.
– Sätter man sig så blir man sittande, speciellt när man är gammal.