Jag vet hur det jäkligt det känns när tidningen är försenad.
Men jag vet också hur tufft det är att vara tidningsbud.
Min tidningskarriär startade nämligen när jag delade ut Eskilstuna-Kuriren i början av 1960-talet.
Det var i Björnlunda, detta lilla samhälle i Sörmland från vilket det mesta av vikt i min världsbild har sitt ursprung.
Jag var tio år och kände att det var dags att skaffa ett jobb efter skolan för att förstärka den lilla veckopengen.
Där fanns tre lokaltidningar, som alla täckte bygden och kom ut på eftermiddagen vid tvåtiden. Folket var störst, kanske 100 tidningar, sedan kom Södermanlands Nyheter med ett 60-tal exemplar.
Minsta bunten var Eskilstuna-Kuriren, ungefär 40 exemplar, och den delade jag och brorsan på.
Men eftersom jag var paniskt rädd för hundar tog brorsan alla prenumeranter som hade hund. Jag trodde nämligen att alla hundar som skäller var arga på mig, och i Björnlunda vimlade det av hundar som sprang omkring på villatomterna innanför Gunnebostängslen.
Därför åkte vi kors och tvärs med tidningarna genom samhället, och de flesta fick nog oftast sina nyheter i tid.
Utom de två sista prenumeranterna på mitt distrikt, Martinsson och Eriksson, de som alltid fick vänta på sin tidning.
Men det var inte hundarnas fel.
I huset intill bodde nämligen mina lekkamrater Susanne och Marie och deras underbara föräldrar.
Så när jag kom med tidningen till dem klev jag bara in och blev kvar där och pratade och tiden gick, någon timme eller så.
Grannarna Martinsson och Eriksson klagade säkert och farsan undrade varför jag inte kunde ändra min rutt.
– Avsluta hemma hos Pettersson i stället, då får ju alla tidningen i tid, sa han.
– Tänkte inte på det, svarade jag.
KOMMUNREPORTER I NYKÖPING lasse.ringdahl@sn.se 0155-767 56