"Jag blev chockad över vädret i Sverige när jag först landade. Men sedan sa mina vänner att vi har fyra årstider, så nu har jag vant mig", säger Ermias Yowhanns.
Det är december och tidig förmiddag i Björnlunda. Ermias Yowhanns sitter i bilen och är på väg till en av sina brukare. Han har arbetat i hemtjänsten sedan april och varit i Sverige i drygt fem år.
I dag hittar han utan GPS:en men i början var det svårt, han körde till fel hus och knackade på fel dörrar. Nu är han välbekant med både de han sköter om och vägarna i Björnlunda. Ermias har hunnit fylla 24 år, utbildat sig till undersköterska, tagit körkort och lärt sig svenska på SFI.
Ermias har jobbat sedan klockan 7 och ska fortsätta fram till klockan 21 i kväll. Det saknas personal och därför blir passet långt. Klockan 9:50 knackar han på hos en av sina brukare, ropar god morgon och berättar att det är han som kommit. Därefter trär han vant på plastskydden över skorna, drar munskyddet över näsan och masserar in händerna med handdesinfektion.
Han ska tömma toaletten som står på sovrumsgolvet hos den sjuka. Hon är glad att han kommer och uttalar hans namn ”Ärr-majj-as” korrekt.
Ermias Yowhanns fick höra talas om den svenska hemtjänsten och beslöt sig för att bli undersköterska. "Vi har inget liknande i Eritrea", säger han.
– Jag har sagt att de kan kalla mig Erik, det är inte så lätt att komma ihåg mitt namn, säger han.
Nästa besök består av att ge medicin och lämna lunch till en annan brukare. Han åker till kontoret i Björnlunda, plockar fram maten och lägger den tillsammans med en kylklamp i en kylväska. Därefter sätter han sig i bilen igen och åker till Majken Strömbäck som sitter framför teven. Hon är glad att se honom, men när Ermias säger att han ska komma tillbaka om några timmar blir hon förvånad, hon ska inte ha medicin förrän i kväll. Han förklarar läget, att de är för få i personalen.
– Det är så, vi kan inte bara lämna er, säger han till Majken.
Majken vill inte att han ska komma senare, hon tycker att det blir för tungt för honom. Men Ermias Yowhanns kommer att komma tillbaka. Hon uppskattar honom mycket och understryker hur berikande det är att möta personal från hemtjänsten med annan bakgrund än den svenska. Det har hon inte upplevt tidigare.
Ermias ger brukaren, Majken Strömbäck, sin medicin. "Jag tycker det är jätteintressant med människor från andra delar av världen som jag får ta del av", säger Majken.
– Han är så vänlig, artig och genuin. Men jag brukar reta honom när han inte uttalar orden rätt, säger hon.
Ermias skrattar. Det är det här han älskar med hemtjänsten, mötena som ger honom energi. Han känner tacksamhet när han blir språkligt rättad, tycker att det är viktigt att han lär sig uttala saker rätt. Men det finns något som plågar honom.
Rasismen. Den när människor ber om att få en annan som hjälper dem. Inte en svart person.
– Jag ser det i deras ansikten då blir jag ledsen, jag vill bara hjälpa till och göra mitt jobb. Men de flesta är jättefina, det är därför jag jobbar i hemtjänsten. Hemma tycker de att jag ska bli läkare, säger han.
Hemma är Eritrea. Ermias flydde landet eftersom det inte fanns några pengar. Ingen framtid. Nu kan han inte åka tillbaka. Ermias blir tyst, sedan säger han något om politik och att han troligen skulle hamna i armén och behöva kriga livet ut om han åker tillbaka. Han saknar familjen mycket – mamma, pappa och åtta syskon som han försörjer med pengarna han tjänar i hemtjänsten.
– Men pengarna räcker inte, det är så fattigt i Eritrea. Först blev de arga när jag rymde. Jag sa ingenting för då hade de inte låtit mig åka. Men nu är det bättre, jag hoppas att jag kan komma och hälsa på i framtiden.
Chocken över snöovädret i Boden har lagt sig. Ermias har landat.
– Får jag råd ska jag läsa till läkare, säger han.