Men publiken kom ändå, trehundra personer. Många med picknickkorg och egna fällstolar. Och gott humör. Plus regnkläder i fall om att, men de behövdes bara under en kort skur på kvällen.
Med andra ord har även sensommarvädret varit på Björnlundas sida när nu hembygdsgården plötsligt blev plats för tre fina konsertkvällar.
I söndags fick publiken till och med två olika program för samma pris.
I centrum för båda fanns två av Sveriges mest mångsidiga sångerskor, som båda kan sjunga ytterst känsligt och denna gång båda gjorde Evert Taube och annat folkligt. Men annars var deras program mycket olika, och det bör om inte annat ha erbjudit publiken omväxling.
Rigmor Gustafsson är vi ju vana vid från jazzen. Men denna gång hade hon med sig Mattias von Wachenfeldt, som är klassisk gitarrist. Att han är framstående hördes direkt liksom att de var samspelta och gjorde något ytterst känsligt av ”Somewhere Over the Rainbow”, likaså av extranumret ”Imagine” och dess dröm om en bättre värld.
Men ibland kändes hon frånvarande i och emellan alla långsamma vackra låtar. Mer jazzigt klös och komp som Joe Pass gjorde hade jag velat höra. Nu var det nästan bara en tuff version av ”Summertime” och en Eva Cassidy-blues som tände till.
Från Lena Willemark och hennes två musiker hördes också det ytterligt känsliga. Ja, extranumret tolkning av ”Min älskling du är som en ros” var ett fantastisk exempel på vilken magi denna sångerska kan skapa.
Andra gånger när hon kulade var det som om hela naturen blev magisk och vi förflyttades till en fäbod. Till Älvdalens urgamla dialekter. Och bakåt till Bondesverige när hon ensam sjöng ”Gud låt solen skina”. Hennes starka soloröst går inte att beskriva när hon frambesvärjde ”Jag ser på dina ögon att du haver en annan kär” och tonstegen levde sitt eget folkligt otämjda liv. Otroligt!
Å andra sidan fick vi också snurrande fiolpolskor och en upphettad ”Gärdebylåten” som glödde av samspel mellan fiol och saxofon. Och precis som den alltid lika glädjespridande Lena Willemark sa blev röjlåten på slutet en riktig humörmedicin, inte minst när klaviaturundret Mats Öberg trollade fram samma syntklang som Stevie Wonder. Vilken energi han backade upp med!
Blir det mer musik också nästa år? Det vore förstås roligt men inte nödvändigt. För det kräver så här bra artister. Och tur med vädret.
På hemvägen till Nyköping kom regnet.