Vi lever i en brytningstid. Analogt blir digitalt och bättre, sägs det, och smaken ändras. Men under flera hundra år var det självklart att varje välbärgat hem skulle ha ett piano eller rent av en flygel. Där fick välartade barn öva skalor och etyder, och de försigkomna underhöll med salongsstycken och förenklade klassiska verk, ofta också fyrhändigt. Det var så symfonier och operor spreds före grammofonen.
Om hela familjen var musikalisk bjöds det in till salong med kammarmusik och romanssång, och nivån kunde vara hög.
Pianot var då instrumentens kung, och i större städer var det pianoafton flera gånger i veckan. I dag är det få pianister som fyller Konserthuset. Och till och med Steinway har haft ekonomisk nedgång.
Men en flygel är en flygel, om än gammal, och för en musiker ska det vara vibrerande strängar och trä med liv och resonans. Och övertoner som fyller rum och hörselgångar.
Därför har det varit en stort veckoslut i Björnlunda med invigning av den nyrenoverade Blüthner-flygeln där i Prästgården och fem konserter, varav jag kunde höra de två i lördags.
För oss i publiken är det förstås en förmån att få komma till ett levande hem där ett rum upplåtits åt så här intim musik. Där lät det oväntat välbalanserat på eftermiddagen om Brahms horntrio. Fiolen hävdade sig väl och bet ifrån rejält när så skulle vara men sjöng också vackert i duett med de andra. Hornet tog förvisso för sig i finalens livsglada fanfarer men längtade också mjukt romantiskt bort till den vilda naturen eller till den andra sidan, som på en målning av Caspar David Friedrich. Stycket skrevs ju i samband med moderns död.
Viktigt var också hur väl flygeln och pianisten oftast kunde hålla isär Brahms många toner utan att murra till allt eller dominera plus att diskanten var så ljus och skimrande.
Ännu mer ut av flygeln tog Peter Friis Johansson på kvällen när han och mezzon Paula Hoffman gav romansafton. Ibland var det på gränsen till vad instrumentet tålde för att fortfarande låta bra. Men mycket spännande var det att se och höra hur han fick musiken att finnas som ett flöde samtidigt som hand ibland starkt betonade vissa klanger eller motstämmor.
Trygg mitt i detta var Paula Hoffman, som letat fram sånger lika gamla som flygeln: en svensk och en utländsk avdelning. Passion och död tog hon fram så det gastkramade i Stenhammars ”Flickan kom ifrån sin älsklings möte” och i Sibelius ”Svarta rosor”. Ändå fick hennes röst plats i rummet, och det var romans och inte opera!
Bäst av allt var hon på Debussy och de tre Bilitis-sångerna med alla skiftningar och halvdagrar, och flygeln lät här fantastiskt klangrik. Kanske Mélisande i operan är nästa!