Får du prata om något annat än den här boken numera?
– Nej, det är väl mest den som jag är ute och pratar om nu. Men den här gången är det också det som är tanken, att vi ska hålla oss till den. Det är det som är att bokprata.
Hur känns det att ha skrivit en sådan snackisbok?
– Det känns märkligt. Jag trodde aldrig att det skulle hända att jag skrev en bok som blev så uppmärksammad och som folk brydde sig så mycket om.
Vad beror det på, tror du?
– Dels tror jag att det finns ett jättestort intresse för kärlekshistorier som sådana. Vi människor är naturligtvis intresserade av det rent generellt. Dels tror jag att den tar upp en aspekt av det hela som inte är så undersökt. Det brukar i så fall bara vara som en del av något som blir framgångsrikt på slutet. Det ligger både en igenkänningsfaktor och en aha-upplevelse i det. Många blir även irriterade på Ester och berättar att de känt sig nakengjorda själva.
Hur ofta får du frågan om vilka Ester och Hugo egentligen är?
– Ibland. Då svarar jag att det är fiktion. Jag har förstått att det pågår spekulationer, men det är bara skvaller som inte har med boken att göra.
Hur pass trött är du på att prata om "Egenmäktigt förfarande"?
– Lite trött börjar jag väl bli. Men jag orkar fram till måndag i alla fall. Det beror även på infallsvinkeln. Det händer faktiskt att jag får frågor som får mig att komma att tänka på saker i berättelsen som jag inte tänkt på innan.
Vad blir nästa steg?
– Nästa steg är att jag skriver på en uppföljare om Ester Nilsson som handlar om en annan del av kärleksproblematiken som hon utsätter sig själv för. I november kommer den.