Lundgrens andra roman "Glupahungern" tar avstamp i ett hus i utkanten av Norrbottens djupa skogar. Berättelsen börjar under efterkrigstiden. Men kriget är inte närvarande i den värld som Lundgren skildrar, det är en värld som domineras av skogen, djuren och av krafter som ingen människa har makt över.
Navet i berättelsen är Ingrid. Som efter sin pappas död börjar leta sig allt längre och längre in i storskogen, till mamman och syskonens stora oro. Men Ingrid är ingen som låter sig styras, särskilt inte av andra människor. Det är när Ingrid utvecklar en märkvärdig vänskap med enstöringen Sup-Linus som man börjar förstå att hennes öde inte ligger i hennes egna händer.
Känslan av att en uråldrig kraft har makt över människan växer sig starkare för varje sida och kulminerar i bokens lågmält dramatiska upplösning. Fram till dess har vi fått lära känna familjemedlemmarna i huset invid skogen liksom från sidan. Snarare än att teckna ingående porträtt bygger Andrea Lundgren upp karaktärer och miljöer med hjälp av enstaka detaljer. En stor mun blir en nära nog tillräcklig beskrivning av Ingrids glupska och egensinniga dotter Baba.
Andrea Lundgren har en självklarhet i sitt sätt att berätta som man ofta förknippar med mer rutinerade författare. Och det gäller inte bara hennes sätt att hantera språket, de drömska naturskildringarna där skogen och dess varelser ges röst och själ eller den korthuggna men trovärdiga dialogen. Hon bygger upp intrigen på ett sätt som gör "Glupahungern" till en riktig spänningsroman. Den förtätade stämningen griper tag och håller fast redan från första sidan och förebådar det slut som ska komma.