Varför har du skrivit en bok om just Versailles?
– Därför att det är en plats som de flesta människor har en uppfattning om och som det finns många mytbilder och felaktiga föreställningar kring. I boken har jag velat förklara sådant som kan te sig märkligt för en nutida betraktare och rätta till en del av de där myterna.
Som att Marie Antoniette tyckte att folket borde äta kakor?
– Ja, det uttrycket tar jag upp redan i inledningskapitlet. Det har ingenting med Marie Antoinette att göra utan dyker upp första gången i Rousseaus självbiografi som kom ut fem år innan drottningen ens sätter sin fot på fransk mark. Rousseau lägger det i munnen på en anonym fransk furstinna.
Finns det andra myter kring Versailles?
– Ja, den allra vanligaste är att det inte fanns några toaletter på slottet och att man fick kissa bakom gardinerna. Tvärtom var de sanitära anläggningarna på Versailles i teknisk framkant för sin tid. Även betjäningens rum hade avlopp och slottet hade noggranna filtreringsanläggningar. Ludvig XV fick till och med den första vattenklosetten installerad på just Versailles på 1720-talet.
Vad tyckte du första gången du besökte Versailles?
– Precis som alla andra besökare blev jag överväldigad av de enorma dimensionerna. Slottet är så ofattbart stort så alla proportioner ställs på huvudet. Själva trädgårdsfasaden, från norra till södra ändan, är över en halv kilometer och den stora kanalen som ska förlänga perspektiven i parken är 1,7 kilometer lång.
Men är inte Versailles ändå ganska smaklöst?
– Nej, det håller jag inte med om. Visst är det ett överdåd, men på den här tiden har man ett starkt hierarkiskt tänkande och i ett sådant samhälle är det fullständigt självklart att kungen ska ha det förnämsta boningshuset. Han manifesterar inte bara sin egen makt utan hela Frankrike genom en sådan här byggnad. Och även om Versailles självklart var ett dyrt bygge måste man ställa det i relation till den franska statskassan och då var det inte så fruktansvärt dyrt som man ibland kan förledas att tro.