År 2010 födde Josefin Branzell Hertz en son. Strax efter föddes idén till den roman som släpps i dagarna.
– Jag började skriva som någon slags självterapi. Jag drabbades av en förlossningsdepression och även om min bok är en roman så är den baserad på mina egna personliga upplevelser, förklarar Josefin så här fyra år senare.
Huvudpersonen i "Eftervärkar" heter Sara. Efter en svår förlossning tappar hon kontakten med verkligheten, kan inte sova och vågar inte ta hand om sin son ensam. Hur mycket av Sara som egentligen är Josefin vill hon inte svara på.
– Det första jag skrev var väldigt självbiografiskt, men när jag bearbetade texten blev det mer fiktion och det var också ett sätt att skydda mig själv litegrand.
Samtidigt är hon inte så bekymrad över att nu lämna ut sig själv och sina erfarenheter till okända läsare.
– Jag tycker inte att man ska känna skam över att man drabbats av något sådant här. Om jag skrivit om lunginflammation hade ingen reagerat, men bara för att det handlar om en psykisk sjukdom blir det plötsligt väldigt känsligt.
Just förlossningsdepressioner är extra stigmatiserade, tycker Josefin.
– Moderskapet är så upphöjt. Det finns en oskriven lag som säger att kvinnor som får barn direkt ska börja känna sig och bete sig som en mamma. Men för alla kvinnor känns det inte normalt att kliva in i modersrollen med alla krav och förväntningar det innebär.
Att skriva om de egna upplevelserna kändes självklart för Josefin som länge drömt om att ge ut en bok.
– Jag har alltid skrivit väldigt mycket. Från nio till tjugo års ålder skrev jag dagbok i princip varje dag och som liten sa jag alltid att jag skulle bli författare eller journalist.
Journalist blev hon också så småningom. Efter en sommar på Värmlands Folkblad började hon jobba som reporter på Södermanlands Nyheter 2007. Hon är fortfarande anställd på SN:s Gnestaredaktion även om hon just för tillfället är ledig för studier. Men journalistiken har inte riktigt täckt hennes behov av att uttrycka sig.
– För mig är det två helt olika saker att vara journalist och författare. Journalistisk är ett helt annat hantverk, mer prestationsinriktat och med ständiga deadlines att jobba mot. Dessutom är texterna så konkreta och tydliga; allt man skriver har ett syfte. I det skönlitterära skrivandet finns en annan konstnärlig nerv och jag kan skriva mer på inspiration.
Efter att skrivit på sin bok i ett år hade Josefin ett råmaterial som hon skickade iväg till några olika förlag. Hon fick ett knippe refuseringsbrev i retur och insåg att romanen inte var klar. Men när hon jobbat sig igenom manuset en andra gång nappade förlaget Fri Tanke.
– Det som var svårt var att få struktur på berättelsen. När man skriver sin första roman är det mycket man inte riktigt har koll på. Hur funkar dramaturgin? Vilka miljöbeskrivningar är relevanta? Skriver jag läsaren på näsan här? Det var skönt att gå igenom manuset ordentligt med förlagets redaktör.
Däremot var Josefin tidigt övertygad om att romanen skulle skrivas helt och hållet ur Saras synvinkel.
– Det blir ganska klaustrofobiskt och sätter tonen i boken, men det speglar också tydligt hur hon mår. Sara lever verkligen i sin egen lilla bubbla och allt kretsar kring henne. Hon är så uppe i sin sjukdom.
Däremot var det inte helt lätt att veta var romanen skulle ta slut. Josefin låter Sara komma ut ur depressionens mörker, men lämnar henne strax därefter.
– Först hade jag skrivit mycket längre och fått till en avslutning som var lite mer feel good. Men sen insåg både jag och förlaget att det blev för mycket dravel. Läsaren märker att Sara kommer ut på andra sidan och då fanns det inte så mycket mer att säga.
När Josefin började skriva på "Eftervärkar" var det för sin egen skull, men hon har redan fått läsarreaktioner som avslöjar att boken är viktig även för andra. Själv hoppas hon att romanen kan ge en nyanserad bild av vad som händer vid en förlossningsdepression. Men hon vill också minska stigmatiseringen kring psykisk sjukdom.
– Det är inte riktigt rumsrent med psykisk ohälsa. Man ringer inte till sin arbetsgivare och sjukskriver sig för att man har ångest, då säger man att man har migrän eller magsjuka i stället. Jag önskar att vi en gång för alla kunde acceptera att psykisk ohälsa faktiskt existerar, i varierande grad.