– Innan hade jag aldrig trott att det skulle hända mig, att jag skulle få cancer, berättar 57-årige Tommy Wiggander som varit spelare och ledare i KAIK i snart 40 år.
Vardagen som till stor del bestod av jobb som sotare, familjeliv med frun Katarina och sönerna Pontus, David och Lukas och bowling ställdes på ända i februari 2017.
– De första symptomen jag fick var trötthet och klåda över hela kroppen, men jag tänkte inte så mycket på det utan smorde in mig. Av en slump gick jag sedan på hälsokontroll och då visade det sig att jag hade dåliga levervärden. Dock var det inte förrän jag tappade åtta kilo på en vecka och blev helt gul som vi insåg att det var något allvarligt, berättar Tommy Wiggander.
På hustruns inrådan begav han sig till läkaren och det besöket blev det första av många. Snart konstaterades det att en tumör fanns i bukspottskörteln och att denna växt ut i gallgången och orsakat stopp.
– Jag mådde så dåligt för att gallan gick ut i kroppen. Så fort jag opererats för det första gången började jag må bättre rent fysiskt, men vi visste ju att tumören fanns kvar. Vi tog det ganska bra inom familjen, fastän vi googlade och fick reda på att bara fem procent av de med cancer i bukspottskörteln överlever, säger Tommy Wiggander.
Han berättar att familjen hanterade situationen genom att agera. Att han skulle dö, var inte ett alternativ.
– Vi satt där vid köksbordet och diskuterade. Vi bestämde oss för att göra allt i vår makt för att kämpa mot sjukdomen och att jag skulle vara en av de fem procenten som klarar sig. Därför la vi om kosthållningen och uteslöt socker, mjöl och processat kött. Vi läste på och frågade mycket, men lät oss inte oroas för mycket av oddsen, säger han.
Det som skulle bli en akut operation där tumören skulle avlägsnas, drog ut på tiden. Den perioden var som allra jobbigast, berättar Wiggander.
– Det tog för lång tid, vilket var jättejobbigt. Så länge vi gjorde något, kändes det som att vi kämpade mot cancern. När inget hände blev det en känsla av att stampa på stället. Men där tog min fru ansvaret och ringde runt bland sjukhusen. Hon har verkligen fixat allt, trots att hon varit rädd. Men vi kom överens om att bita ihop och kämpa och hon har verkligen burit mig och hela familjen genom hela den här processen. Hon är otroligt stark, säger Tommy Wiggander.
I maj sövdes han ned för operationen som tog sju timmar och han minns ännu uppvaknandet.
– Det var så speciellt att få höra att allt gått bra. Och jag kommer ihåg när fem, sex sjuksköterskor skulle hissa upp mig och hjälpa mig att gå igen. Men den återhämtningen gick sedan helt enligt plan och efter det har jag, trots cellgiftsbehandlingen, mått skämmigt bra om man jämför med andra.
Han och familjen började bygga upp livet igen, en bit i taget. När bowlingssäsongen drog i gång i september fanns Tommy Wiggander med, om han inte orkade spela själv så satt han och hejade på sina klubbkamrater.
– Det var viktigt för mig att komma i väg, att fortsätta vara med och att vara en del av något. Jag har fått mycket stöd och uppmuntran i föreningen, men framförallt har jag blivit behandlad precis som vanligt. Jag tror att det har hjälpt mig komma tillbaka. När man har det sociala bryter man inte ned sig själv.
Idag är Tommy Wiggander tillbaka på samma nivå, i samma vardag, som har var innan sjukdomen. Nu tränar han på gym en till två gånger i veckan, spelar bowling tre gånger i veckan och leder KAIK:s ungdomslag i bowling. I januari 2019 var han på sin andra efterkontroll.
– Det fanns en misstanke om metafaser på lungor och lever, som de kunde stryka efter den kontrollen. Allt såg jättebra ut. Även om det fortfarande finns förhöjd risk för att få cancer i fem år efter att man blivit frisk, så kändes det som att en sten föll från hjärtat när det beskedet kom. Vi ser mig som friskförklarad och att det återstår fyra år, är inget vi tänker på.
När det kommer till bowlingen är Tommy Wiggander, utan att överdriva, i sitt livs form. Lördagen den 16:e mars blev han klubbmästare med personbästa på åtta serier – 1793 poäng.
– Det var verkligen för bra för att vara mig, skrattar han.