Lisa, som bor i Eskilstuna, gav i våras ut en bok om det helvete hon genomlevt. Boken gav henne stort genomslag i media. Hon har suttit i soffan på Nyhetsmorgon, deltagit i intervjuer i radio, tidningar och poddar och även startat en blogg. Att lyfta fram ortorexi är nämligen inte så vanligt trots att det finns en påtaglig koppling till vårt samhälle som uppmuntrar en stark karaktär. Att äta kontrollerat och röra sig mycket väcker ju beundran.
Lisa är fortfarande sjuk, därför heter boken just Jag är sjuk. Det är en självutlämnande och stark berättelse där även intervjuer med Lisas anhöriga och egna dagboksanteckningar ger en bra bild av sjukdomen inifrån.
Ortorexi drabbar ofta ambitiösa och högpresterande människor. Lisa är inget undantag, hon har alltid varit duktig flicka och varit bra på att argumentera och som klippt och skuren som elevrådsordförande på högstadiet.
Lisa drabbades av anorexi i 14-15-årsåldern.
Sjukdomen klingade så småningom av men tog en ny väg när Lisa började tävlingsdansa några år senare, en sport som förknippas med utseende och hög träningsfrekvens. Plötsligt handlade hela hennes liv om träning och tävling och hon nådde också framgångar inom discodans.
Lisa insåg hur illa hon mådde först när hon skadade ryggen på ett VM i disco 2007 och hon trots skadan inte kunde hålla sig från att träna.
– Varenda vettig människa hade vilat åtminstone två veckor eller rehabiliterat sig – men jag kunde inte det.
– När jag hade anorexi i tonåren var det som att leva i en bubbla med apati. Ortorexi upplevde jag mer som att jag var jagad hela tiden, en hetsjakt jag bedrev på mig själv. Jag sprang ifrån allt, var väldigt flyktbenägen, mitt i ett samtal kunde jag ge mig ut och springa. Det var maniskt och jag var inne i jakten på att förbränna.
Lisa sökte hjälp hos proffs på Mälarsjukhuset men eftersom hon inte var underviktig (som en anorektiker) så blev hon aldrig inlagd. Istället fick hennes man och arbetskamrater ta hand om henne innan hon till slut fick hjälp hos en privatklinik, Ylab, i Stockholm.
Hur märker jag om någon är i farozonen?
– Om en person kör dubbla träningspass och ständigt kopplar ihop mat med träning, tycker jag man ska se upp. Det finns ofta ett återkommande resonemang i att kompensera maten man ätit med att röra på sig.
Ortorexi handlar i grunden egentligen inte om mat och träning, säger Lisa. Bakom det maniska beteendet döljer sig känslor som stress, otillräcklighet, dålig självbild ...
Lisa tycker att samhället nu är inne i en träningsboom där många uppdateringar på sociala forum handlar om träning och att ha koll på maten. Människor redogör för hur mycket de tränar och därefter tar de en bild på vad de trycker i sig "because I´m worth it". För de allra flesta är det inte laddat men för några få kan det bidra till att förstärka ett redan sjukt beteende.
– Jag kan tänka mig att det triggar igång en del.
Du är fortfarande sjuk?
– Ja. Det finns så många framgångshistorier om resan från sjuk till frisk, från anorektiker till kostrådgivare. I stunder kan jag känna så, men jag vet också att blir livet pressat så är det här en sak jag tar till.
Lisa ser på sig själv som en alkoholist.
– Jag vet vad jag ska ha koll på så jag inte trillar dit igen och jag berättar för nya vänner om mina svagheter så de också ser när jag blir sämre.
Du har två barn nu, har det påverkat din sjukdom?
– Till viss del Jag kan inte sticka ut och springa längre utan att meddela min man eftersom nån måste vara med barnen. Men det finns ju alltid andra sätt att ta till och manipulera sin omgivning på ...
För Lisa är det en kluven känsla att gå ut och berätta om att träningen gjort henne sjuk för det som fått henne att må dåligt har hon också fått väldigt mycket cred för. Många tycker att hon har fantastiska egenskaper som tränar så mycket, är karaktärsfast och uthållig och inte äter onyttigheter ... Om det berömmet försvinner, vad ska hon då få uppskattning för? Så kan tankarna gå ibland.
Har massmedia ett ansvar?
– Det är ju jättebra att folk tänker på vad de äter och tränar men jag kan sakna balansen ibland.
Inte sällan vill media rapportera om enskilda personer som kör aslånga pass och tränar flera gånger i veckan, kanske varje dag. Precis som om det är något att sträva efter.
– Jag tycker att man till exempel idealiserar crossfit där man ska var stark, smidig och ha magrutor året om. Idealet är att vara himla bra på allt, och det sätter en hög press på många.