En sak är klar: att Scenkonst Sörmland har satsat stort och djärvt och angeläget. Dyrt har det säkert också varit. Förhoppningsvis kommer också publiken. Ser och hör och upplever hur effektivt modern dans och modern musik kan beröra. Och lyssnar till det efterföljande samtalet och tar ställning FÖR mänsklighetens överlevnad.
Bokstavligen har världen landat mitt i Sverige och Sörmland, nu när föreställningen är här efter att ha spelats på en teater i Sydafrika. Allt har först i god tid förankrats i referensgrupper av unga arbetslösa från båda länderna.
Bäst var första akten som är själva dansen, det tyckte jag efteråt i söndags kväll i Stockholm. Bäst just därför att man kan ha en stor upplevelse av den utan att först ha läst på om allt utanverket.
Vi ser först människor i ett anonymt storstadssamhälle. De rusar runt med Kafka-hattar och Magritte-paraplyer och det dröjer länge innan de tar hand om den halvnakne mannen på gatan.
Musiken till detta hetsar med torrt obönhörliga trummor och klangmattor från fiol och cello, flöjt och saxofon. Djupt under allt pulserar storstadens hjärta smärtsamt högt.
Längre fram får vi se männen två mot en, kvinnorna som fnittriga könsobjekt, man och kvinna i en relation av hatkärlek, alla i startgroparna som på en tävling etc. Musiken både styr och förstärker men är samtidigt självständig och mycket effektfull (cellosolot!), modernistisk förstås men inte svårlyssnad.
Efter paus blir det ett estradsamtal om hur våra egna krav på välfärd fordrar en ständig global tillväxt som inte kommer att vara möjlig.
Naivt trodde jag där först att nationalekonomen Stefan de Vylder skulle kunna presentera någon bra lösning. Men vi verkar sitta fast i en ägarstruktur med företag och aktier sedan tvåhundra år så att världen i dag hotas av ”ett obscent slöseri av en global överklass”. Dock osagt om det innefattar även Medelsvensson. Och osagt att även denna teater har krävt flygresor runt halva jorden plus många andra naturresurser.
Fränare politisk ställning tog samhällsdebattören och författaren Kajsa Ekis Ekman, som faktiskt menade att vi måste återinföra begreppet kapitalist och varnade för att Greklands eurokris kan följas av fler.