Så var det också kära gäster som kom på återbesök. Gitarr och stråkkvartett var för sig har ju en oändlig repertoar, men för alla fem tillsammans är den inte lika stor och inte lika djup. Och om nu inte konserten som helhet kom att höra till de allra mest minnesvärda var det mycket välspelat av Georg Gulyás och Weberkvartetten.
Och jag är bergsäker på att många med mig mest kommer att minnas extranumret som var en alldeles underbart lekfull variant av Montis berömda ”Csárdás”, där gitarren mest kompade och stråkarna turvis ryckte åt sig den smäktande inledningens fraser och sedan de virvlande snabba sextondelarna.
Älskvärd underhållning, men med för många repriser, gjorde de av Boccherinis kvintett nr 4 i D-dur: först pastoralt gungande med sordinerade stråkar, sist lössläppt i en eldig fandango med smattrande gitarrsträngar och knattrande kastanjetter. Cellisten fick här glänsa som slagverkare men även annars med skyhöga soloställen.
Kvintetten av Mario Castelnuovo-Tedesco gick vidare i denna italienska tradition men med mycket mer av harmonisk omväxling och delikat stämföring. Skriven 1950 är den märkligt traditionell och lättlyssnad med måttfull kromatik, bra musik kort sagt men inte sådan som fastnar omedelbart. Men det var lätt att gilla hur fint det lät i söndags.
Mer italienskt men med turkiska influenser blev det i Carlo Domeniconis ganska berömda sologitarrstycke ”Koyunbaba” från 1985. Det var oerhört läckert spelat av Georg Gulyás och kändes ibland som improvisationer över en mollskala, ibland med österländska tonkrockar, ofta som en spansk tremoloetyd med ett meditativt upprepat stillastående mitt i allt tonfladder.
Av årets stora italienska operajubilar Verdi fick vi höra den sällsynta stråkkvartett han skrev i Neapel våren 1873, när primadonnan i Aida var sjuk och premiären fick skjutas upp. Riktigt upp till det sista finliret kom inte spelet denna gång, speciellt inte finalen, men helheten funderade mycket väl med drama och passion men också smäktande melodier och skämthumör.