Andrea Hellberg har hjälpt sin mamma i kommunikationen med vården, och har varit med på högtalartelefon i nästan alla läkarsamtal.
– Mamma blev 75 år. Visst, hon hade bakomliggande sjukdomar, men det har inte varit några sjukdomar som gjort att man förbereder sig på att slutet är nära. Mamma gick in på Mälarsjukhuset på två ben och nu är hon borta. Vad fan var det som hände egentligen? Det är den känslan jag lämnats kvar med.
Andrea Hellberg träffar tidningen tolv dagar efter att ha förlorat sin mamma, som dog efter en operation på Mälarsjukhuset.
Mamma Areta Fagarasan skrevs in den 19 augusti efter att hennes vårdcentral uppmanat henne att söka akutvård. Hennes blodprov hade uppvisat en hög sänka, vilket är ett tydligt tecken på infektion. Dagarna innan hade Areta genomfört en biopsi, efter att cellförändringar upptäckts på lungorna, på samma sjukhus.
– Under biopsin hostade mamma upp blod och hon beskrev det som det värsta hon varit med om i hela sitt liv.
Efteråt hade mamman känt sig andfådd och haft ont, men Areta kunde själv gå in på Mälarsjukhusets akutmottagning den där fredagsmorgonen i augusti.
– Hon åkte in vid nio, och vid fyra på eftermiddagen sa läkaren att de inte visste var infektionen kom ifrån, så mamma skulle läggas in för utredning. Sedan pratade jag inte mer med mamma förrän vid nio på kvällen. Då berättade hon att hon låg kvar på akuten i samma undersökningsrum. Hon hade inte fått mat sedan frukost, säger Andrea och fortsätter:
– Jag övertalade henne att ringa på klockan, för mamma ville aldrig vara till besvär. En sjuksköterska kom och jag frågade över högtalartelefonen om de hade glömt bort henne. Han hade inget svar på det, och vid 23 blev mamma till slut inlagd på geriatriska avdelningen.
Där blir Areta kvar i en vecka, och Andrea beskriver en tillvaro där mamman ständigt träffar nya läkare. Någon tror att infektionen beror på artrit i handleden, en annan tror att den orsakats av en hemorrojd.
– När jag påtalade att den höga sänkan rimligen kunde ha något med biopsin att göra kändes det inte ens som att de var medvetna om att den hade gjorts. En läkare upptäckte metall i blodet och kom inspringande för att kolla om mamma hade ett implantat. Det hade hon ju, för hon opererade sitt knä för fem år sedan. Hade någon läst hennes journal hade de vetat det, men det kändes som att de gissade och drog till med vad som helst.
Men trots alla idéer kunde någon infektionsorsak inte fastställas. Samtidigt märker Andrea att hennes mamma bara blir sämre och sämre.
– Mamma har alltid varit en social person. Vi har alltid pratat i telefon minst fem gånger om dagen, om ingenting, säger Andrea, som inte längre kan hålla tillbaka tårarna.
– När hon inte ringer, eller jag ringer och hon knappt orkar prata, då är det något som är väldigt fel.
Två-tre dagar efter att Areta lagts in, Andrea minns inte exakt, börjar Areta spy grön galla.
– Hon spydde konstant och skickades på bukröntgen. Domen var att hon hade tarmvred, och hon började behandlas med en slang i näsan som tömde magsäcksinnehållet.
Vårdpersonalen försökte också avhjälpa tarmstoppet genom spolning, vilket delvis lyckades. Men beskedet till familjen var att Areta förr eller senare måste opereras, varpå hon flyttas till kirurgen. På den nya avdelningen upptäcks vatten i Aretas lungor och en hög koldioxidnivå i hennes blod.
– Plötsligt kom två sjuksköterskor inspringandes i rummet. Utan att prata med mamma började de rulla ut henne. Min pappa, som pratar dålig svenska, skrek och undrade "vart tar ni min fru?". De gav honom en lapp där det stod "IMA", och så rusade de iväg med henne och satte in venkateter, urinkateter och en avancerad andningsmask. Mamma fick panikångest och började riva loss allt med sina sista krafter, säger Andrea.
Nu ifrågasätter hon om personalen på geriatriska avdelningen noterat att hennes mamma var diagnosticerad med kol.
– Mamma har haft kol i många år – hade de öppnat hennes journal hade de väl haft ett öga på hennes syresättning.
Dagen efter panikångestattacken tar Andrea Hellberg ledigt från jobbet i Stockholm för att besöka sin mamma. Hon beskriver hur Areta är svullen och har blåmärken efter de många nålstick som gjorts för att lokalisera infektionen.
– Då är jag så förbannad att jag säger att jag inte tänker lämna rummet förrän jag har pratat med en ansvarig läkare.
Under besöket skickas Areta ut för tappning av vattnet som upptäckts lungorna.
– När hon kommer tillbaka säger mamma på rumänska att "tror du inte att de här idioterna har fel igen?". Jag frågar vad hon menar och hon berättar att hon inte har tillräckligt mycket vatten i lungorna för att tappas. Hon hade bedövats och genomgått den smärtan i onödan. Mamma var svårstucken och livrädd för nålar.
På eftermiddagen kommer den ansvariga kirurgen, och Andrea ifrågasätter sjukhusets hantering av Areta.
– Hon förklarade att infektionsorsaken ännu var under utredning. Jag berättade om mammas panikångestattack och fick svaret att det inte var idealiskt genomfört. Sedan bad jag om att få flytta mamma till Karolinska sjukhuset i Solna och kirurgen lovade att ringa om det nästa dag. Efter det var vi jätteglada, men mamma var trött och det var dags för mig att hämta min dotter. Det var sista gången jag träffade min mamma.
För Andrea Hellberg har sorgen efter mamman blandats med ilska över vad som hände under veckorna på Mälarsjukhuset.
Dagen efter meddelar kirurgen att Karolinska inte återkopplat, och frågar hur familjen vill göra med tarmvredsoperationen. Enligt Andrea Hellberg beskriver kirurgen operationen som "för grundläggande för en remiss till Karolinska", och lyfter fram fördelen med att Areta kommer kunna äta som vanligt efter operationen.
– Jag och mina bröder diskuterade möjligheten att avvakta med operationen, men till slut enades vi om att lita på läkaren – det kan ju trots allt vara så att det är tarmvredet som gör att mamma är så dålig.
Var det någon som informerade er om riskerna?
– Nej, ingen sade någonting om riskerna. Det lades gång på gång fram som en enkel, grundläggande operation.
Senare samma dag som beslutet att operera på Mälarsjukhuset togs uppstod en operationslucka, och strax innan 15 rullades Areta in för att få tarmvredet avhjälpt.
– Att hon hade en pågående infektion, vatten i lungorna, förhöjt koldioxid i blodet och hade haft feber på morgonen spelade tydligen ingen roll. Men när jag har googlat i efterhand har jag förstått att alla de sakerna är skäl att avstå från operation, säger Andrea.
Familjen är orolig under operationen, och från 17 och framåt börjar Andrea ringa till uppvaket. Men trots att det är hon som står som närmast anhörig i journalen är det hennes brorsdotter, Aretas barnbarn, som sjukhuset kontaktar när operationen till slut är klar.
– Hon får ett samtal från en kirurg vars namn vi aldrig hört. Han säger bara att operationen har gått bra och att mamma är på uppvaket. Min bror ringer mig och vi säger "tack gode gud".
Men 02.29 den 1 september, sex timmar efter samtalet från kirurgen, ringer Andreas telefon. Enligt journalanteckningarna har Areta då varit inlagd på intensivvårdsavdelningen i fem timmar utan att anhöriga har informerats.
– Det är en läkare som säger att det är dags att komma in för att det inte ser bra ut för min mamma.
Andrea minns inte hur hon tog sig till Mälarsjukhuset, men berättar att resan från hemmet i Solna tog 40 minuter. Genom den nattöppna ingången på Mälarsjukhusets akutintag når hon fram till sin mammas sjukhussäng.
– Min bror var redan där, och när jag kom in låg mamma med mask och andades tungt. Min bror sa "mamma, Andrea är här". Mamma öppnade upp ögonen lite och en tår rann ner för hennes kind. Efter det var hon okontaktbar.
Efter en stund börjar läkaren stänga av maskinerna runt Areta. Beskedet är att hennes organ håller på att ge upp.
– Han säger att han ska förklara vad som har hänt, och berättar att mamma kom till dem elva minuter efter att min brorsdotter fått samtalet från kirurgen. Han säger att hennes lungor inte orkade när de tog ut slangen från operationen. Att hon var för svag. Jag frågar om det finns något mirakel, och han svarar att min mamma inte kommer överleva morgonen.
Enligt Andrea börjar läkaren sedan att gå igenom Aretas sjukdomshistorik.
– Under de sista minuterna i hennes liv rabblar han upp alla sjukdomar hon haft och säger: "Jag kan med handen på hjärtat säga att vi har gjort allt vi kan" och "Jag har ingenting att dölja". Men så säger han att en blodtransfusion i och för sig hade kunnat göras för att minska infektionen, men att det hade tagit tid som min mamma inte hade. Och så säger han att Karolinska ju har ECMO-maskiner som man hade kunnat använda, men att Mälarsjukhuset inte har sådana. Sedan säger han att tarmvredet inte var akut, att man hade kunnat vänta med operationen tills hon var starkare. Sedan avbryter han sig och säger, "Du, det är nära nu", och så dör mamma.
"Sedan säger han att tarmvredet inte var akut, att man hade kunnat vänta med operationen tills hon var starkare. Sedan avbryter han sig och säger, 'du, det är nära nu', och så dör mamma."
Efter dödsfallet får Andreas bror ett samtal från den ansvariga kirurgen, som säger att han inte ska ha dåligt samvete för att syskonen gick med på operationen.
– "Er mamma hade små marginaler", sa hon. Det är första gången vi har fått höra något om små marginaler, säger Andrea Hellberg.
Med dödsorsaken listad som lungkollaps begravdes Areta Fagarasan den 15 september, men Andreas många frågor kring sin mammas vård är ännu obesvarade.
– Varför väntade de inte med operationen tills hon var starkare? Varför ringde ingen och sa att det börjat gå åt helvete efter operationen? Jag hade haft sex timmar till att prata med min mamma. Det är något som inte stämmer, men det är så många läkare som varit inblandade att det är omöjligt för mig att säga vem som har gjort fel.
Enligt regionens rutiner ska alla dödsfall som sker på sjukhus, och som möjligen hade kunnat undvikas, utredas. Men när tidningen når Tobias Lundström, överläkare på kirurgen på Mälarsjukhuset, visar det sig att det inte upprättats någon utredning i Areta Fagarasans fall.
– Av någon anledning har det här har inte fångats upp. Det kan bero på en miss mellan avdelningarna eftersom hon avled på intensivvårdsavdelningen, men vi ska upprätta en utredning nu. Ibland är det också så att vi brister i kommunikationen med anhöriga och det är förstås beklagligt, säger Tobias Lundström.
Beskedet gör Andrea Hellberg förbannad. Själv har hon anmält Mälarsjukhuset till både Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) och regionernas försäkringsbolag Löf.
– Jag vill att alla sorters instanser ska utreda vad som ledde till min mammas död. En person som åker in till akuten med hög sänka efter att ha fått lungan punkterad, som blir svagare och svagare för att sedan dö tretton dagar senare. Det känns verkligen som att sjukvården körde slut på henne för att sedan ta livet av henne.