"Jag vet att jag tänkte länge: De har nog tagit fel. Det här är ett misstag, det är någon annan de pratar om", säger Eva Prytz, 63, som hade svårt att tro att hon skulle insjukna i cancer.
– Jag vet att jag tänkte länge: De har nog tagit fel, det är någon annan de pratar om.
Att hon skulle vara sjuk i cancer hade Eskilstunabon Eva Prytz, 63, aldrig ens funderat på.
Hon minns hur allt började. Det är första dagen på sommarsemestern förra året, hon ska vandra med några vänner. Men någonting känns konstigt när hon vaknar på morgonen.
– Jag lägger händerna på nedre delen av magen och känner en knöl. Och jag tänker: det måste ju vara något annat. Vi har inte cancer i vår släkt.
Eva Prytz skojar med sina vänner om knölen och fortsätter med vandringen som planerat. Hon hör ändå av sig till vårdcentralen några dagar senare. Där tror man först att hon har ofarliga cystor som ska tas bort med ett litet ingrepp. Men när hon vaknar efter operationen får hon veta att läkarna har skurit bort en äggstock och sytt ihop henne igen efter det. De såg att hon hade cancer på flera ställen i magen och ville att hon skulle opereras i Linköping i stället.
– Det kändes som om personalen på avdelningen inte ens ville titta på mig. Jag tror de tyckte synd om mig.
För 65-åriga Monika Olsson, även hon från Eskilstuna, började det på ett liknande sätt. På ett träningspass kände hon någonting konstigt i bålen. Det var länge sedan hon hade varit på gynekologbesök, hon hade ju ändå passerat klimakteriet. Även i hennes fall trodde läkaren i början att det bara var en ofarlig cysta.
Det slutade med att hon, precis som Eva Prytz, fick operera bort ett flertal organ och gå på cellgiftsbehandling.
Äggstockscancer hade ingen av dem hört talas om innan de fick diagnosen.
Det är sju år sedan Monika Olsson fick diagnosen. De flesta överlever inte så länge, men hon hade tur, hennes cancer upptäcktes ganska tidigt.
Ändå fick hon ett återfall bara två år efter första operationen. Trots att hon gick på regelbundna kontroller hade en ny tumör hunnit växa fram, den här gången i mjälten.
– Det går så fort. På sex månader har man plötsligt en ny tumör på tio centimeter, säger Monika Olsson.
När hon pratar om det, kallar hon det för sitt första återfall.
– Jag vet ju att det kommer fler förr eller senare.
Äggstockscancer, även kallad ”bukens tysta tumör”, har ett smygande förlopp, men med ofta allvarliga konsekvenser. Runt 700 kvinnor drabbas varje år i Sverige. Ungefär hälften av dem dör inom loppet av fem år efter att cancern har upptäckts.
Cancertypen ger få tydliga symptom: En diffus värk i bålen, en svullnadskänsla eller förändringar i hur ofta man behöver gå på toa.
”Lömsk”, kallar Eva Prytz den för.
Varken Monika Olsson (till vänster) eller Eva Prytz (till höger) hade hört talas om äggstockscancer innan de fick diagnosen.
Det går inte att screena efter äggstockscancer. Till skillnad från livmoderhalscancer syns inte den här cancertypen i de gynekologiska cellprovtagningar som många kvinnor går på regelbundet.
Som följd upptäcker många först sent att de har äggstockscancer. Då har sjukdomen redan hunnit sprida sig i stora delar av buken.
– Men om cancern upptäcks i tidiga stadium går det mycket bättre för patienterna, förklarar Christer Borgfeldt, professor i gynekologi på Lunds Universitet.
– Om man har symtom som svullnader, ont i magen eller trängningar är det därför viktigt att gå till gynekologen.
Problemet är bara att få patienter överhuvudtaget känner till att äggstockscancer finns.
Eva Prytz och Monika Olsson, som båda engagerar sig i Nätverket mot gynekologisk cancer, vill därför sprida mer kunskap om cancer i underlivet. De tycker att ämnet är lite tabubelagt.
– Det är en kvinnlig sjukdom och handlar om de nedre regionerna. Det är något fult att prata om, jag tror det är därför, säger Eva Prytz.
Återfallsrisken är hög för äggstockscancer och med varje återfall ökar sannolikheten att dö i förtid.
– Jag är tacksam för varje dag. Jag räknar inte år som jag har överlevt, jag räknar dagar, säger Monika Olsson.
Det är sju år sedan Monika Olsson, 65, fick diagnosen äggstockscancer. De flesta överlever inte så länge, men hon hade tur, hennes cancer upptäcktes ganska tidigt.
Helst av allt skulle de vilja spendera sommaren med sina respektive barnbarn. Men som cancersjuka ingår de i riskgruppen för corona och bör hålla sig isolerade.
– Jag får fortfarande en ofattbarhetskänsla. Förra året så här dags planerade jag semestern och nu vet man ingenting, säger Eva Prytz.
– Nej, man planerar ju inte så långt fram längre, kommenterar Monika Olsson.
Med ett undantag: Monika Olsson har planerat sin egen begravning. Eva Prytz är inte riktigt där än.
– Det känns fortfarande för jobbigt, säger hon.
Men ibland, när hon lyssnar på musik kan tanken slå henne:
– Den där låten vill jag ha på min begravning.
Hon har börjat göra en spellista nu.