Inuti hjälmen syns två små sprickor.
– Jag kommer inte ihåg någonting från olyckan, säger Anki Thomsen.
Två år har gått sedan den där dagen som skulle komma att förändra hennes liv. Framför henne på bordet ligger den bidragande orsaken till att hon fortfarande lever: Cykelhjälmen hon hade på sig.
– Den ser fortfarande nästan ny ut. Några små skrapmärken och en liten buckla i plasten. Men tittar man noga så syns sprickor här inne.
Hon vänder och visar. Vet man inte om vad hjälmen har varit med om skulle man kunna avfärda det som fabrikationsfel.
– Läkarna sade till min sambo att jag överlevde mycket tack vare att jag hade hjälm. Och tack vare att jag var i så bra kondition.
Det var den 17 maj 2019 som Eskilstunabon Anki Thomsen bestämde sig för att förena nytta med nöje.
– Vi hade precis köpt husbil och jag tänkte att jag skulle ta det som ett träningspass och cykla till sambon som jobbar i Västerås. Vi skulle åka därifrån och hämta husbilen.
Hon hade inte långt kvar till Västerås där sambon väntade. Med sin landsvägscykel hade hon passerat Tidö Lindö och nått området Örtagården. Med hjälp av ambulansrapporten och polisens förundersökning med vittnesuppgifter har hon försökt pussla ihop vad som hände den där dagen.
– Jag har kommit på vägen och cyklat och bestämt mig för att svänga vänster. Sedan vet jag inte om det är för att jag skulle stanna till där och ringa sambon eller om jag skulle åka in på cykelvägen som går där.
– I polisutredningen står det att jag har gett tecken vänster. Sedan har det kommit en motorcykel bakifrån och kört in i mig.
I två veckor låg Anki Thomsen inlagd. Först på sjukhuset i Västerås dit hon fördes akut efter olyckan, sedan flyttades hon till Mälarsjukhuset.
Anki Thomsen förlorade medvetandet och vaknade upp först när ambulansen kom fram till sjukhuset. Av skadorna som hon ådrog sig förstår man att det var en kraftig smäll. Två nackkotor trasades sönder och hon bröt fyra revben, bröstbenet, nyckelben och vänster vadben.
– Höger sida har fått nervskador och har blivit försvagad av smällen sedan har jag dålig känsel samt svårt att greppa med höger hand. Och så har jag fått hjärnskador.
Anki Thomsen har kvar cykeln hon cyklade på vid olyckan. Framgaffeln är av på vänster sidan och ekrarna på framhjulet har gått sönder.
Från att ha levt ett aktivt liv med sin sambo där både cykling och klättring var en stor del av vardagen är nu vardagen en annan. Och för Anki Thomsen handlar det inte om att hitta en väg tillbaka utan snarare att hitta nya vägar. I tre månader gick hon med nackkrage och länge var rollatorn med som stöd på promenaderna.
– Det har varit en omställning. En rejäl omställning. Rehabiliteringen av vadbenet har tagit tid. Vadbenet var fortfarande av i höstas, det läkte inte. Samtidigt ville de inte gå in och operera eftersom skadan ligger nära nervtrådar och de såg att det fanns en hög risk att jag skulle få droppfot, säger Anki Thomsen.
Värst är skadorna som inte syns utanpå.
– Det som har varit mest jobbigt, det är ju hjärnan. Kopplingar fungerar inte. Om någon pratar så tar det längre tid för mig att koppla. Hjärnskadorna har också lett till en enorm trötthet. Jag sover ett par timmar dagtid och jag orkar inte vara uppe sent på kvällarna, som längst till 20.30. Jag måste ha hörselkåpor när jag åker bil och klarar inte av att åka längre sträckor, 45 minuter räcker sedan lägger hjärnan av. Jag har även fått balanssvårigheter så det kan se ut som om jag är onykter. Synen svajar och så har jag konstant tinnitus.
Kläderna som Anki Thomsen hade på sig klipptes upp av vårdpersonalen. Allt sparades och har varit en hjälp i bearbetningen av olyckan.
Anki Thomsen är fortfarande sjukskriven två år efter olyckan och arbetar nu halvtid.
– Tidigare var vi mycket inne i framtiden och vad vi ville göra. I dag handlar livet mer om att klara av dagen. Det är som dag och natt, det är jättestor skillnad. Vi har levt ett väldigt aktivt liv och nu är det jättesvårt att veta vad klarar jag av och inte.
Du som har varit med om det här, hur tänker du när du ser personer som cyklar utan hjälm?
– Jag bli ledsen, så ledsen. Sedan är det någonting inne i kroppen som gör att jag känner obehag av att de inte har hjälm. Många tänker nog att "Det händer inte mig, jag har kontroll, jag vet vad jag gör och jag har koll på trafiken". Men det jag tror många inte tänker på är de yttre omständigheterna, att medtrafikanterna kanske inte tänker likadant.
Nu hoppas hon att hon, genom att dela med sig av sina erfarenheter, ska få fler att använda cykelhjälm.
– Visst, det har blivit skador efteråt och jag kommer förmodligen inte bli helt återställd men ändå... Jag lever.
Hjälmen som räddade Anki Thomsens liv.