Innan en könsutredning kan ta vid utvärderas den sökandes mentala status och i vissa fall kan personen bedömas ha en eller flera andra diagnoser än könsdysfori.
Kristin Gunnarsson är psykolog på Mälarsjukhusets psykiatriska klinik och sitter i styrgruppen för HBTQ-frågor (homo, bi, trans och queer).
– Att vara trans är inte att vara sjuk, vi skulle helst inte kalla dem sjuka, men de kan ha ett lidande, könsdysforin. Vi vet att transpersoner generellt sett lider av mer psykisk ohälsa än gemene man, säger hon.
Enligt Folkhälsomyndigheten kan den ohälsan ta sig former av självmordstankar och försök att ta sitt eget liv. Anledningen till ohälsan är enligt myndigheten svåra livsvillkor med diskriminering, kränkande behandling, våld och transpersonernas låga förtroende för samhällets institutioner.
När en person vänder sig till den psykiatriska kliniken brukar det ta ett eller två besök innan en remiss skickas.
– Vi utesluter tillstånd som kan förstöra processen, som pågående psykoser eller ätstörningar. Det tjänar både individen och utredningsteamet på och då måste man hantera det först, säger Kristin Gunnarsson.
Hon kan inte ange hur många som söker hjälp för könsdysfori.
– Vi kan inte se det i vårt journalsystem men teamen har högre tryck nu och det märker vi av, säger hon och delar upp besöken hon får från transpersoner i tre delar.
– Som trans kan man vara hos oss för att få en remiss, för hjälp med psykisk ohälsa och remiss eller bara för psykisk ohälsa, säger hon.
Men även om personen remitteras till Uppsala eller Linköping, som Mälarsjukhuset har avtal med, kan den bibehålla kontakt med Mälarsjukhuset.
– Man kan ha dubbel kontakt, vissa kan behöva stöd i den långa processen också, säger Kristin Gunnarsson.