Hanna är ett år efter våldtäkten fortfarande skör. De fysiska skadorna är läkta men i själen gör det fortfarande ont, så ont. Det Rättssverige hon haft sån stark tilltro till svek henne, och genom att berätta sin historia vill hon lyfta det kardinalfel hon ser i rättssystemet och som hon menar bryter ned även den starkaste kvinnan.
Uppskattningsvis 95 procent av alla våldtäkter sker i hemmet, av en för offret känd person. Och bara fem av 100 anmälningar leder till en fällande dom.
Under 2021 anmäldes närmare 10 000 våldtäkter till polisen.
Hanna kan alla de där siffrorna. Hon, en medelålders kvinna i Eskilstuna, blev själv en siffra i just den statistiken förra året.
Hon var nykär när det hände, hade umgåtts en tid med en man som hon litade på och fått starka känslor för, och den här helgen skulle de tillbringa hemma hos Hanna. Men nyförälskelsen och romantiken avbröts abrupt av väldigt hårdhänt sex. Överrrumplad gjorde Hanna motstånd. Då våldtogs hon analt. Två gånger.
– Med full kraft trängde han hela vägen in i mig. Jag minns fortfarande det hemska ljudet, och hur jag skrek av smärta. Det kändes som om jag gick sönder helt.
Hanna minns knappt hur hon tog sig ut på toaletten, där hon såg hur hon blödde, eller hur hon i chocken och smärtan fick mannen att lämna hennes hem. Hon ville helst bara försvinna från jordens yta, men lyckades ändå ringa sina bästa vänner som kom direkt. De fick henne att kontakta polisen och anmäla våldtäkten, och de hjälpte henne till sjukhuset, där skadorna togs om hand och dokumenterades.
Rättsläkaren styrkte hennes version av vad som hänt och vännerna gav också alla tre utförliga vittnesmål i polisförhör. Hanna fick träffa Kvinnoklinikens team för sexuellt våldsutsatta, vars kurator och läkare hon fortfarande får god hjälp av.
Men sen följde en lång period av väntan, oro och ångest.
– Poliserna förklarade att de gick kort om personal, och dessutom hade mer än fullt upp med skjutningar, mord och grova brott mot barn under samma period. Samtidigt trodde de stenhårt på mitt fall, och gav mig gott hopp. Var det nåt våldtäktsfall de trodde skulle leda till åtal så var det mitt, tack vare den starka bevisningen.
Nästan ett halvår hade gått när poliserna hörde av sig till Hanna; åklagaren trodde enligt dem på fällande dom. Mannen greps, anhölls, förhördes, medgav samlag – och släpptes. Två månader senare, fortfarande mitt under brottsutredningen och innan polisen hann kalla in den misstänkte för ett nytt förhör, lade åklagaren utan förvarning ned ärendet. Officiell orsak: Brist på bevisning.
– Jag tror att jag på riktigt miste förståndet då. Efter det beskedet orkade jag inte mer. Jag bröt ihop, minns hur jag låg som ett barn i min kompis famn medan hon strök mig över håret. Utan mina vänner och min underbara kurator vet jag ärligt talat inte hur jag hade överlevt. Den långa väntan var över, månad efter månad av kamp och konstant stresspåslag. För ingenting.
"Armbandet fick jag av mina vänner, som betyder så mycket för mig och som hjälpt mig genom det här mardrömsåret. Utan dem och utan min fantastiska kurator vet jag inte hur jag skulle ha överlevt."
Hanna sjukskrevs en längre period efter det.
"Den rättsliga processen bryter ned vem som helst". Hon citerar sin läkare som också reagerade på den enormt långa väntetiden, och hon frågar sig hur det kan få vara så att all bevisbörda ska ligga på offret i ett våldtäktsfall.
– Allt jag sagt är styrkt. Alla hans lögner kan motbevisas. Hur kan det inte hålla rättsligt? Vad mer vill de ha? Hur är det möjligt att åklagaren bara kan lägga ner ärendet när jag gör precis allt rätt i processen – från förnedringen att kissa i en kopp framför polismän till att fläka ut hela mig under förhören och till att bemöta alla mannens bortförklaringar med sakliga bevis, medan fanskapet inte behövt göra ett skit för att bevisa sin oskuld?
– Vem som helst förstår väl att om du brukar våld på det sättet går den andra personen sönder? Övergreppet skedde fullt medvetet och fullständigt empatilöst.
Hanna har begärt överprövning av åklagarens beslut inte mindre än tre gånger. Även där ligger allt ansvar på henne. Och inte heller nu fick hon något rättsligt stöd.
– Jag hade ett målsägandebiträde under utredningen, men det var en värdelös hjälp. Och så snart ärendet lades ned stod jag helt ensam igen. Att skriva en begäran om överprövning är stort och viktigt, och ska göras korrekt, och den är du som våldtäktsoffer helt ansvarig för. Jag har blivit som min egen advokat, poängterar allt han sagt som går att motbevisa. Men jag är helt maktlös.
"Vad fyller samtyckeslagen för funktion om polis och åklagare har sån resursbrist att ett våldtäktsfall läggs ned trots stark bevisning och flera vittnesmål? Och hur kan rättsapparaten tillåtas att mala på i månad efter månad och låta trasiga offer i ett grovt brott knäckas totalt?"
Åklagaren som bedömde Hannas första ansökan om överprövning förklarade sig ha full tillit till beslutet att lägga ned fallet. Nummer två höll med, och den tredje instansens åklagare tittade inte ens på den bevisföring Hanna presenterade.
– Grattis alla våldtäktsmän. Rättssverige kommer inte åt er.
Hon konstaterar med tårarna rinnande nedför kinderna att den rättsliga processen knäckte henne.
– Den har tagit väldigt hårt och jag är för alltid förändrad. Men, det finns ingen skam och så länge jag behöver ska jag prata högt om vad som hände mig, och vad som händer många andra våldtäktsoffer. Det är skitjobbigt varje gång jag tar upp och berättar min historia, och själv får jag ingen upprättelse, men det måste få vara värt det.
– Jag berättar inte det här för min egen skull, mitt fall är över. Jag har förlorat. Men det är en rutten fisk i rättssystemet och jag vill få igång en diskussion, lyfta frågan politiskt. Det måste ske en förändring här för det kan inte vara rätt att så många utredningar läggs ned, och nio av tio våldtäktsmän går fria. Vad i all världen är då samtyckeslagen till för? Och Metoo-rörelsen, lärde vi oss ingenting av den?
Våldtäkter utreds av polisroteln för grova brott, vilket betyder att de hamnar på samma bord som utredningar kring mord, skjutningar och gängkriminalitet. Och läggs underst i högen. Här måste det blivit ett fundamentalt feltänk, säger Hanna och undrar varför man inte låter roteln för våld i nära relation utreda våldtäkter likt hennes.
– Jag tror inte att mitt fall lades ned på grund av bristande bevisning, jag är övertygad om att det handlar om resursbrist. Polis och åklagare har för mycket att göra, då prioriteras inte våldtäkter. Poliserna som utredde mitt fall sa att det här hade varit en av få gånger de faktiskt fått hämta in en misstänkt våldtäktsman.
Hanna fick ersättning via hemförsäkringen. Det blev en liten tröst, och en lättnad; här blev hon trodd, försäkringsbolaget krävde ingen fällande dom. Hon är också tacksam för allt mänskligt stöd hon fått genom hela processen.
– Alla jag varit kontakt med; teamet på sjukhuset och poliserna, har varit fantastiska, verkligen. Jag har fått ett fint stöd av alla, känt att de varit 100 procent på min sida. Och alla stod lika frågande när fallet lades ned.
Hanna heter egentligen något annat.
Hanna, som ett år efter våldtäkten fortfarande är väldigt skör även om de fysiska såren läkt, säger att hon alltid haft sådan stark tilltro till det svenska rättssystemet. Också det förstörde våldtäktsmannen.
– Han tog min värdighet. Först begick han ett övergrepp mot mig, sen har rättssystemet gjort likadant. Så ser jag på det.
– Och skulle jag ge ett nyblivet våldtäktsoffer ett gott råd skulle jag säga: "Gå inte igenom hela den här ändlösa processen, det är inte värt det."
Hanna heter egentligen något annat.