Eveline Jacobson öppnar dörrarna in till en av de tre covid-avdelningarna som användes när coronaviruset härjade som värst på Mälarsjukhuset.
När hon lämnade den dörren för sista gången före sin semester var det full aktivitet. Coronasmittade patienter som åkte skytteltrafik mellan avdelningarna. Personal som bankade på dörren för att få komma in med nya patienter. Larm som tjöt.
När hon nu öppnar samma dörr igen är avdelningen i stort sett tömd.
De enda personerna i lokalen är några enstaka ur städpersonalen.
– Jag vet inte riktigt hur det känns. Det är en jättekonstig känsla. När vi gick in nu var det första gången, på jag vet inte hur länge, som jag var där utan all skyddsutrustning. Det var jättekonstigt, säger Eveline Jacobson.
Mellan det att hon stängde och öppnade dörren till den ombyggda operationssalen har hon hunnit med sitt sommarprat i P1.
Och i de "halvtidslistor" som publicerats är Eveline Jacobson den som hade fått tredje flest reaktioner i sociala medier, endast slagen av Greta Thunberg (klimataktivist) och Emma Örtlund (fotomodell samt skådespelare). När ämnet kommer på tal rodnar Eveline nästan till.
– Det är helt otroligt. Det går inte att ta in. Ja ..., säger hon och tystnar en sekund.
– Jag var livrädd för recensionerna. Jag är en aktiv sommarpratslyssnare, men jag har inte riktigt fattat att det recenseras i så många tidsskrifter, så när jag insåg att det recenserades så mycket blev jag jättenervös. Vilket är konstigt egentligen, för jag vill ju komma ut till svenska folket och inte några enstaka recensenter. Men det är så stora ord som använts.
Eveline har svårt att ta in den enorma hyllningsvåg som svämmat över henne.
Hon berättar hur brevlådan fyllts med vykort från okända människor som önskat henne en trevlig sommar. Mejl från sommarpratslyssnare som tackat för Eveline och hennes kollegors insatser.
– Det är så mycket snälla kommentarer. För mig är det jättestort. Bara det att se ens namn bredvid Greta Thunberg, Anders Tegnell och Björn Natthiko Lindeblad känns jättekonstigt. Eveline från Eskilstuna liksom ...
Hon tar sig för ansiktet med händerna.
Det är nog enda gången händerna faktiskt rör ansiktet under intervjun. Annars drar Eveline alltid tröjarmen över armen innan hon måste ta sig i ansiktet.
– Jag har respekt för det Folkhälsomyndigheten sagt och i min familj har vi hållit oss borta. Jag tror att det är en viktig grej för mig, för när man är i det här och ser hur människor kan drabbas så blir man väldigt noggrann med sin hygien.
– Jag tror att alla fasar över en andra våg, men det kan orimligt bli på samma vis. Personligen tror jag verkligen att vi hade otur. Att det hade skett en smittspridning innan vi visste hur vi skulle förhindra det.
När coronapandemin härjade som värst var samtliga tre covid-avdelningar på Mälarsjukhuset fulla.
Eveline berättar om logopeder som fick springa mellan avdelningarna för att leverera det material som de olika avdelningarna behövde.
– Man ska akta sig för att använda ordet krigszon, men för mig är det den närmsta liknelsen jag kan komma på. Det var apparater och larm som skrek hela tiden. I vanliga fall när ett larm skriker är vi där på en millisekund och tänker: "Shit, vad är det som händer?" Nu var det larmpip överallt, säger hon och fortsätter:
– Man kan tänka sig att man står och bakar en jättedelikat bulle som du engagerat dig jättemycket och den måste ut på sekunden. Men precis innan den är klar går brandlarmet samtidigt som det ringer på dörren och i andra hörnet slår ett barn i sitt huvud. Man vet liksom inte var man ska börja.
Du sa "Fan ta er" i ditt sommarprat till de personer som inte följde Folkhälsomyndighetens riktlinjer. Hur känner du nu när du ser bilder där folk inte håller avstånd?
– Det är frustration. Så här: Man får vara på stranden och vara ute och äta. Det är inget förbud mot det, men man ska göra det med sunt förnuft och försöka hålla de här jävla avstånden, ursäkta att jag svär. Du vet inte om personen bredvid hostar och harklar och det behöver inte alls vara astma eller pollen. Vi har under hela pandemin fått höra att vi i sjukvården är hjältar, men då känner jag: Respektera oss då och betala inte tillbaka så här. Jag blir jätteledsen och det växer en jättestor frustration.
Hon beskriver coronapatienterna som väldigt svårt sjuka och ofta djupt sövda. Då de allra flesta lider av så kallad tyst syrebrist leder det till att hela kroppen, inklusive hjärnan, påverkas. Det gör att patienterna blir förvirrade och att de inte alltid är sig själva.
– Och den stora skillnaden för oss på intensivvården var den extrema mängden patienter samt att man jobbar med ovana kollegor. Normalt sett handleder man oerfaren personal väldigt mycket. När folk pluggar till IVA-syrra och skolas in på en arbetsplats så har man tid att bli inskolad. Man går bredvid en erfaren kollega som visar hur man gör, tar tid att applicera de här sakerna man lärt sig. Man måste få vara ny och få vara lite osäker. Men i det här läget kastades kollegor in i en verklighet de aldrig befunnit sig i tidigare. Man hann inte handleda utan vi släckte bränder här. Det blev väldigt mycket mängdvård jämfört med hur det är normalt med väldigt individanpassad vård där man vet allt om sin patient, man märker i princip direkt om något förändras. Det fick man lägga åt sidan nu. Det var mer känslan: "Nu kör vi – nu räddar vi liv".
Först i mitten av juni upplevde Eveline och hennes kollegor att de kunde sitta ned för första gången och på något sätt andas ut.
Hon berättar om minnen som fjärilarna på en genomskinlig glasskiva. För varje fjäril som sattes upp hade ett liv räddats. Om hur en man, som knappt kunde prata, fick fram ett: ”Tack för att ni har räddat mitt liv.”
Och om hur en patient, som var väldigt mån om sitt skägg, precis hade fått sitt skägg vårdat av en sköterska vilket gjorde denne mans familjs dag liksom sköterskans.
– Det är så sjukt ... Jag tror att jag haft tårar i ögonen ett par gånger, men jag har nog aldrig gråtit. Det som är lite konstigt är att vi har en stuga i Dalarna och så skulle jag åka och köpa några bakelser och lite mjölk. Då satte jag på mitt sommarprat – jag hade bara lyssnat på livesändningen och en gång innan det sändes – och lyssnade på riktigt för första gången. Då kom det faktiskt en tår. Det var som att man upplevde allt igen. Och det var en stolthets-tår.