"Vi tvingas bryta mot lagen varje dag. Människor lider för att vi inte hinner ge dem den drägliga tillvaron de har rätt till och betalar för", säger undersköterskan Angela. Bilden är tagen i ett annat sammanhang.
Vid en presskonferens den 27 maj presenteras slutsatserna av den utredning som tillsattes efter att 25 av 65 boende på ett av Eskilstuna kommuns äldreboenden avlidit i covid-19. Bristande följsamhet av rutiner bland personalen pekas ut som en av flera bakomliggande orsaker.
I P4 Sörmland slår Fridha Söderqvist, verksamhetschef för äldreomsorgen, fast att det handlar om ett undantag och att kommunens övriga boenden lyckats väldigt väl.
Ungefär samtidigt, på behörigt avstånd i en park, sitter Tora och Angela, undersköterskor på ett av kommunens andra boenden, och tecknar ett väldigt annorlunda porträtt. Mellan sig har de 60 år inom äldreomsorgen, och där verksamhetschefen ser ett framgångsrikt exempel upplever de ett haveri så allvarligt att de sett sig nödgade att kontakta tidningen – för sin egen, kollegornas och framförallt brukarnas skull.
– Vi får höra att vi ska vara lojala, att kommunen äger oss. Vi får absolut inte prata med media, vi ska ljuga för anhöriga. Vara tysta och göra vårt jobb. Men det går inte längre. Vi tänker inte vara del av någon jävla mörkläggning.
Kvinnorna är märkta av ett psykiskt och fysiskt påfrestande yrkesliv. Av oron och den svåra ångesten inför varje arbetspass i samhällets tjänst. Ögonen är trötta, axlarna värker, värmen och galghumorn ständigt närvarande.
– Vi skrattar och gråter om vartannat, säger Tora.
På demensboendet som är deras arbetsplats vårdas multisjuka människor som behöver hjälp med precis allt. De ska kläs på, hjälpas på toaletten, duschas, matas och tröstas. Den psykiska ohälsan är utbredd. Ångest, oro, tårar, utbrott – panik. Många söker närhet, blir som barn igen, vill ha mamma.
De beskriver en situation som, efter år av nedskärningar och besparingskrav, var ohållbar långt innan coronaviruset slog till. Två personal på en avdelning. För några år sedan var de tre eller fyra, och det var tufft.
De berättar om boende som blir liggandes i sina sängar fram till lunch. Andra som inte får i sig mat i tid när ingen kan sitta med dem och tålmodigt lirka i dem tugga efter tugga. Hur de tvingas välja mellan att mata och borsta tänder. Tiden och händerna räcker inte till.
– Vi tvingas bryta mot lagen varje dag. Människor lider för att vi inte hinner ge dem den drägliga tillvaron de har rätt till och betalar för. Det är förvaring, om ens det. Ekonomi i balans är det enda vi hör. Men vi går sönder. Vi uppmanas att stänga av och göra vårt jobb, men vem fungerar så? Jag har ångest varje dag över att behöva lämna någon som ropar på hjälp när jag tvingas prioritera annat, säger Angela.
– Kommunen kan skriva vilka fina ord de vill in sina papper om värdegrund, men de har ingenting med verkligheten att göra. Människovärdet är borta och de anhöriga vet ingenting. Jag skäms.
– Så här såg det ut innan pandemin. Nu är det kaos, rent ut sagt, säger Tora.
Sedan ett par veckor tillbaka finns adekvat skyddsutrustning på boendet. Misstänkt smittade testas, både personal och brukare. Annat var det när viruset först tog sig in.
Till en början fick personalen hålla till godo med flera år gamla munskydd. De ersattes tids nog av nya – tillverkade av pappersservetter och gummisnoddar.
– Det var som att vi skickades till fronten med vattenpistoler, säger Tora.
Riktlinjer dök upp i form av lappar på skrivbordet. Skyddsutrustning fick bara användas på brukarnas rum, trots att smittade rörde sig fritt på avdelningen. Boende testades sporadiskt, personalen inte alls.
De lade fram egna förslag för att stävja smittspridningen.
Kunde man isolera på samma sätt som vid magsjuka eller influensa?
Stänga det gemensamma omklädningsrummet där personal från alla avdelningar byter om tillsammans?
Sluta flytta vikarier mellan avdelningar med och utan smitta?
– Nej. De direktiven hade de inte fått, vi skulle bara köra på som vanligt. När skydden inte räckte till fick vi höra att vi "inte skulle gå så nära". Men alla som har någon kunskap om sådan här verksamhet förstår att det inte funkar. Vi var helt utlämnade.
"Det var som att vi skickades till fronten med vattenpistoler", säger undersköterskan Tora om de undermåliga munskydden boendets personal tilldelades.
Samtidigt drabbades allt fler i personalen av symtom. Uppmaningen var tydlig: stanna hemma för att inte bidra till smittspridningen. Ändå kände sig många jagade.
– De ringde hem och frågade när man kunde komma in. "Du har ju ingen feber". Nej, men jag har hosta och jätteont i lungorna. "Okej, i så fall måste jag beordra in din kollega som egentligen är ledig i dag". Det är en fruktansvärt ful skuldbeläggning, säger Angela.
I takt med att medierapporteringen kring äldreomsorgen tog fart blev samtalen från oroliga anhöriga fler. Enligt kollegorna har beskedet uppifrån hela tiden varit tydligt.
– Det ska mörkas. Samma sak med vikarier. De får inte veta att smittan finns där de ska jobba. Man hävdar "sekretess", men de får naturligtvis veta när de kommer. Resultatet blir att vissa vänder i dörren.
Tidningen har tidigare rapporterat hur inflyttningen på boenden med smitta fortsätter i Eskilstuna. Enligt Tora och Angela sker detta utan att anhöriga informeras om smittan.
– Det är helt sjukt, säger Tora. Om din friska mamma flyttar in på en avdelning där folk är sjuka så har du väl rätt att veta det? Du kanske rentav tänker om och vill ta hem henne. Det är väl upp till dig som anhörig att avgöra, tänker man, men det beslutet får inte du ta.
För över 20 år sedan fattade riksdagen beslut om att ingen inom vården i livets slutskede ska behöva dö ensam. Men så ser det ofta inte ut. Enligt kollegorna förekommer i princip inget så kallat extra vak vid palliativ vård.
– Du måste i princip ligga och skrika, gråta och fäkta för att du ska få in någon som sitter hos dig när du tar dina sista andetag. Det har inget med corona att göra. Så har det sett ut länge.
Det blir dags att sätta punkt. Undersköterskorna ska tillbaka till fronten.
– Man måste hitta syndabockar och då pekar man på oss. Vi följer inte rutiner, vi har tagit in smittan – vet vi ens hur man tvättar händerna? Det gör mig så ledsen hur vi porträtteras. Det finns så mycket kunskap och empati i våra led, säger Angela.
– Sjukvården hyllas med all rätt, men vi sliter också med våra liv som insats. Men i stället för applåder så beskylls vi för att vara orsaken till att människor dör. Det är kränkande.
Fotnot: Tora och Angela heter egentligen något annat.