"Jag tänkte herregud, hur ska jag klara ut det här, med syskon, barn, barnbarn och släktingar som står här och undrar vad som händer", minns Monica Shaffeir.
Monica Shaffeir hade haft ett traumatiskt år. Innan årsskiftet hade hennes mamma gått bort, och mitt i sommaren stod plötsligt hennes hus i lågor.
– Jag och min man var i trädgården. Han lyssnade på P1, jag minns att det var Ulla Skoog som pratade, medan jag skulle hoppa i badet. Då sa det bara tjoff och på trettio minuter försvann det, berättar Monica.
Huset i Linköping brann ner till grunden, och under hösten 2017 dog Monicas pappa i Eskilstuna.
– När min mamma dog var det min syster som ordnade med begravningen. Hon orkade inte med en begravning till, och jag jobbade heltid och hade ingenstans att bo. I det sammanhanget blev det bara för mycket. Jag hade helt enkelt inte tid att åka till en begravningsbyrå i Eskilstuna, så jag tänkte "wow" när jag hittade nätbegravningsbyrån. Jag minns att jag kunde designa dödsannonsen själv och att det funkade väldigt smidigt.
Monicas pappa hade många syskon, och när dagen för begravningen kom samlades släktingar från hela Mellansverige utanför Husby-Rekarne kyrka i Eskilstuna.
– Men vi fick inte komma in i kyrkan – för det fanns ingen kista. Prästen sa att det hade blivit fel helt enkelt. Däremot såg jag likbilen, som rivstartade och for iväg fort som sjutton. Jag minns att prästen uttryckte sin ilska med ord som man vanligen inte hör i kyrkliga sammanhang.
Prästen släppte in det stora sällskapet i församlingshemmet intill kyrkan.
– Alla fick stå i det där lilla huset. Jag kommer ihåg att jag tänkte herregud, hur ska jag klara ut det här, med syskon, barn, barnbarn och släktingar som står här och undrar vad som händer. Det är ju inte så ofta man träffar hela sin släkt. Det sociala blev ju också heltokigt, säger Monica Shaffeir.
Monica minns inte hur länge alla stod och väntade, men beskriver känslan av att inte veta var kistan var som ren panik.
– Det är som en bildrik mardröm man inte vaknar upp ur. Jag kände att jag inte kunde se folk i ögonen.
Till slut kom bilen tillbaka med kistan som fort lyftes in i kyrkan.
– Sedan rullade det på, men det var ju prästens och kantorns förtjänst. Men det blev väldigt fel. På en normal begravning kommer man, sätter sig och har en kontemplativ stund där man samlar sig, hälsar på folk och tittar på kistan. I stället var jag så himla stressad, så det känns som att jag inte var med på begravningen även om det blev en begravning till slut.
Monica Shaffeir berättar att hon inte fick vare sig förklaring eller ursäkt från den som körde likbilen.
– Vad är det för klantskalle som åker med en likbil till en kyrka utan att upptäcka att det inte finns någon kista i bilen? Den personen hade jag ingen som helst kontakt med. Efteråt drog jag iväg ett giftigt mejl, som jag brukar göra när jag blir förbannad, och jag har för mig att de skyllde på att de var nya i Eskilstuna. Eller om det var kyrkan som var ny för dem. Eller chauffören. Men uppenbarligen hade de inte rutiner.
Monica fick sedan tillbaka en del av kostnaden för begravningen.
– Men det hjälper inte. Det är som att säga förlåt efter att ha skjutit någon som dött, det hjälper ju inte. Det var hemskt där på kyrkbacken.
I dag ångrar hon att hon inte anlitade en lokal begravningbyrå.
– Den här känslan kommer tillbaka lite då och då. Ingen av mina släktingar har sagt någonting efteråt eller lastat mig för att det blev så fel, men inuti mig själv. Det var hemskt. Man begraver bara sin pappa en gång, och då kan man nog ta ledigt från jobbet eller ordna det så att man kan komma ifrån.
Lavendlas vd Jakob Nordström har valt att inte bemöta det enskilda ärendet.