I tisdags kom de till Sverige och Eskilstuna. När de första skotten föll hade Olena Bilyk med dottern Kamilla tio minuter på sig att fly.
Fristadstorget badar i vårsol och på en parkbänk sitter två mammor med sina barn. För två veckor sedan, när tillvaron raserades, kände de inte varandra.
– Så fort de första skotten föll satte vi oss i bil och reste till västra Ukraina och sedan över gränsen till Polen. Vi lärde känna Julia och hennes dotter från Charkiv på vägen efter att ha fått information via nätet att de också behövde transport, säger Olena Bilyk som kommer från Cherson.
De hade tio minuter på sig att fly vilket resulterade i att det enda som kom med, förutom kläderna på kroppen, var id-handlingar. De berättar om fasansfulla scener som utspelat sig vid gränsen.
– Tre personer hade dödats i trängseln. De hade gått ur bilarna för att det gick fortare att gå.
I Polen möttes kvartetten av en familj som tillhandahöll mat och husrum. Där blev de kvar i en vecka innan färden mot Sverige och Eskilstuna tog vid. Den polska familjen hade kommit i kontakt med en familj som väntade vid ankomsten.
– En kvinna mötte oss vid färjan och körde oss hit. Nu bor vi hos henne och hennes familj. Kläder har vi fått där, säger Julia Zatajduch och pekar på ABF-huset.
I Sverige och Eskilstuna känner de sig säkra men oron för familjemedlemmar som sitter i skyddsrum gör sig ständigt påmind. Olena Bilyk tittar på sin telefon. Nätet fungerar.
– Varje morgon börjar med att vi tar kontakt med alla för att se om de lever.
Margo, 4 år, hoppar omkring på bänken, kramar mamma och kikar nyfiket på Eskilstunabor som passerar under lunchen. Julia Zatajduch ler för en kort stund och kramas tillbaka. När hon tar till orda är ansiktsuttrycket sammanbitet.
– Vi önskar att världen agerar och sätter press så att kriget kan upphöra. Å ena sidan är det tryggt att vara här, vi vet att vi är i säkerhet men hemma raseras städer.
Olena Bilyk nickar och håller om sin dotter Kamilla, 14.
– Jag är så tacksam för välkomnandet vi har fått men är rädd för mitt land. De bombar allt, barnhem, förlossningskliniker, bostadshus – allt.
Hur ser ni på den närmaste framtiden?
– Vi kommer att söka asyl här i Sverige. Och vi behöver någonstans att bo, det går inte att bo hemma hos familjer under lång tid. Sedan ska vi söka jobb för vi måste ha pengar. Vi bara önskar att kriget kunde ta slut.