Beatrice Amundsson, 37, Stockholm:
Beatrice Amundsson säger att hon alltid varit en träningsmänniska.
– Jag har drivit eget företag inom friskvård i 10 år. Eller gjorde iallafall, efter operationerna har jag tvingats låta mitt företag vila. Kroppen och höfterna fungerar inte.
Våren 2017 skulle hon göra en Ironman, men hade lätta problem med den vänstra höften. Hon sökte sig då till en naprapat som i mitten av maj skickade henne till Specialistcenters filial på Kungsholmen i Stockholm.
Läkaren gjorde ett ultraljud och skickade henne på en slätröntgen. Inget fel konstaterades på röntgen som endast gjordes på vänster höft. Däremot konstaterade läkaren att vänster höft behövde en operation, det visade ultraljudet. Den 14 juni 2017 opererades den vänstra höften.
– När jag vaknade ur narkosen fick jag höra att ”vi måste operera den högra höften också för den kommer att bli lika dålig som den vänstra om du inte gör något åt den nu”. Detta trots att jag inte hade några problem och den inte heller var undersökt. Men läkaren sa att det var lika bra, i förebyggande syfte.
Två veckor senare opererades även den högra höften.
– Det var mitt i sommaren och jag hoppade på kryckor. Veckorna gick och jag blev inte bättre, jag bara låg på soffan och hade extremt ont. Specialistcenter hade semesterstängt och det dröjde tills slutet av augusti innan jag fick kontakt med läkaren. Det gjordes ultraljud, men inget syntes och i stället fick jag en kortisonspurta i varje höft. Det gjorde så ont att jag knappt kunde ta mig hem igen.
Beatrice Amundsen har sökt hjälp på både Sophiahemmet, IFK-kliniken i Göteborg samt St: Görans i Stockholm, men läkarna hon träffat har inte haft någon hjälp att ge.
– Ingen vill städa upp efter någon annans skit. De säger att jag måste lära mig att leva med värken i höfterna och att det inte finns någonting mer att göra. Luften har gått ur mig. Jag haltar fram i snigelfart och vissa dagar behöver jag kryckorna som hjälp för att kunna ta mig framåt. LÖF har bedömt mig som vårdskadad. Ingen av operationerna skulle ha utförts.
Lydia Olofsgård, 30, Bankeryd:
– Jag hade ont i en ljumske och kunde inte träna och kände mig ganska begränsad. Jag bodde i Stockholm då och gick till en sjukgymnast som visade sig samarbeta med Specialistcenter. Läkaren beskrev vad som förmodligen var felet och tyckte jag borde operera mig. Det kändes lite läskigt, men jag fick ett bra intryck och när jag frågade om det fanns risk för att jag skulle bli sämre svarade han nej. Han sade också att det kunde bli aktuellt att operera båda, för ofta är höfterna konstruerade likadant båda två. Men efter operationen kom jag aldrig vidare, det spelade ingen roll hur mycket jag än övade. Tvärtom fick jag bara mer och mer ont. I samband med operationen utlovades jag återkoppling, men ingen hörde av sig. Efter tre månader ringde jag upp själv, men det dröjde ytterligare en månad innan läkaren ringde tillbaka och då ville han prata om nästa höft och om jag ville genomgå en rekonstruktion. Men jag ville avvakta och se hur det skulle gå med den första höften. Sedan gick det återigen lång tid - tills Specialistcenter plötsligt ringde och hade en avbokad tid samma dag. Nu ville läkaren göra en smärttest. Jag kastade mig iväg till Eskilstuna och fick en bedövning rakt in i höften. Det gjorde jätteont och veckan efter hade jag så ont att jag knappat kunde gå. Specialistcenter skulle ringa dagarna efter bedövningen för att bedöma vilken effekt den haft, men hörde aldrig av sig. När jag ringde efter en månad märkte jag att han inte kom ihåg att jag varit där eller vad han gjort. När jag tog ut mina journaler förstod jag varför: Sprutan fanns över huvud taget inte antecknad. Jag har fortfarande ont och har fått lägga av med det mesta i träningsväg. Men jag har inte orkat gått vidare och anmäla. Inte än iallafall.
Lisa Dahl, 28, Norrtälje:
- Jag hade ont i vänster höft och tog kontakt med en sjukgymnast här i Norrtälje som skickade mig vidare till Åkersberga för ultraljud. När jag var där fanns en läkare från Specialistcenter på plats och han hann knappt presentera sig innan han konstaterade att jag behövde opereras. Trots att jag bara hade problem med vänster ansåg han att jag borde ta även den friska höften. ”Ett måste annars kommer den högra snart också att göra ont”. Efter operationerna hade jag jätteont och sjukgymnasterna visste inte vad de skulle göra med mig. Läkaren var omöjlig att få tag på och när han väl hörde av sig var det alltid på kvällarna med skrikande barn i bakgrunden. Jag tog mig fram på kryckor i sex månader och tvingades köpa en permobil för 23 000 för att kunna fortsätta att driva mitt företag. Jag har hunddagis och var ju tvungen att ta ut hundarna. Efter andra operationen påstod läkaren att jag inte hade någon stötdämpning i höften, inget labrum. Idag är jag jätteglad för att jag inte opererades för det också. Jag har fortfarande konstant ont i båda höfterna, smärtorna är tio resor värre än innan jag opererades.
Marita Stahl Hjalmarsson, 63, Norrtälje:
– Jag sökte sjukgymnast i Norrtälje för problem med vänster höft. Jag fick numret till en läkare i Stockholm och när jag träffade honom rekommenderade han genast operation av båda höfterna på Specialistcenter i Eskilstuna, trots att jag aldrig haft problem med den högra. Hur kunde jag vara så dum att jag gick med på det? Men jag litade på läkaren. LÖF har konstaterat vårdskada på båda höfterna, operationerna var helt onödiga och skulle aldrig ha gjorts. För att slippa värken fick jag höftprotes på vänstra sidan 2018. Troligen kommer jag att tvingas byta ut höger också.
Jonas Edlund, 27, Västerås:
- Jag spelade amerikansk fotboll på hög nivå och sökte husläkare på grund av att jag var stel i vänster höft. Han tyckte allt såg bra ut på röntgen men skickade mig till en sjukgymnast som i sin tur hänvisade till Specialistcenter i Eskilstuna. Det tog bara några sekunder innan jag fick diagnosen FAI och en operationstid. Efteråt blev jag hemskickad och skulle höra av mig om det inte kändes bra. Det gjorde det inte, jag hade jätteont och fick dessutom veta att de tagit bort mitt labrum under operationen - det betydde att jag måste få en rekonstruktion. Ändå gick jag med på att operera även den högra höften – det behövdes i förebyggande syfte, påstod läkaren. Jag köpte det för jag ville så gärna spela fotboll igen. Det är den höften som är värst nu. Specialistcenter ville även lätta på höftböjaren, men det tackade jag nej till. Jag måste lära mig att leva med smärtan, att spela fotboll eller åka skidor är inte att tänka på. Mina komplikationer har klassats som vårdskada av LÖF och jag har fått svart på vitt att jag utsatts för en experimentell behandling.
Angelica Lindberg, 36, Stockholm:
- Jag sökte för huggsmärtor i ena höften på Idrottsspecialisterna i Stockholm. De hade ett samarbete med Specialistcenter i Eskilstuna och rekommenderade mig att åka dit. Där sade läkaren att han inte kunde trolla - men förhoppningsvis skulle jag bli bättre. När jag vaknade upp fick jag veta att det bara var en tidsfråga innan också den andra höften skulle börja krångla, därför vore det lika bra att operera den också. Jag hakade på, läkaren sa att rehaben skulle bli jämnare och bättre om båda opererades nästan samtidigt. Sju veckor efter första höften opererades även den andra, trots att jag inte hade ont i den. Men nu blev allt blev tio gånger värre, som ensamstående med två små barn var jag helt förtvivlad. LÖF har bedömt mina operationer som helt onödiga. Jag har fortfarande en vansinnig värk och går på både långtids- och korttidsvärkande morfin. Jag skulle behöva en protesoperation, men ingen vill ta sig an mig, mina remisser kommer tillbaka och jag bollas bara hit och dit. Från Sophiahemmet har jag fått svaret att ”vi har för närvarande inte resurser att ta emot flera fall för second opinion som är opererade i Eskilstuna”. Min sjukgymnast har försökt hjälpa mig och sökte kontakt med läkaren får att diskutera min rehabilitering, men han ringde aldrig tillbaka. Hon anser att det är läkarens ansvar att ta hänsyn till patientens hela livssituation och att jag är ensam med småbarn. Det har hon också påpekat för IVO.