Flera styrkor var på plats för att arbeta under gisslandramat, som pågick från lunch till strax efter klockan nio på kvällen, då båda gisslan släpptes.
Det är onsdag och Mikaela Sellberg som är ställföreträdande kriminalvårdschef på Hällbyanstalten sitter och äter lunch. Mitt i maten får hon ett samtal från en medarbetare.
Ett larm har gått, och det handlar om en gisslantagning.
Hon tar snabbt sina saker och beger sig tillbaka till arbetsplatsen. När hon kommer fram är polisen redan där och kommunicerar med hennes medarbetare. De förstår snabbt att situationen är allvarlig.
– Jag har aldrig varit med om en gisslantagning tidigare, men många andra larmsituationer. Vi övar kontinuerligt på stabsarbete, och vi vet vad vi ska göra, säger Mikaela Sellberg.
Vad som skulle komma att bli ett gisslandrama hade precis startat. Inne på anstalten började arbetsuppgifter delas ut och arbetsupplägg jobbas fram. Det är av stor vikt att alla vet vad som gäller.
– Någon måste exempelvis kolla personalnärvaro, se om vi behöver mer eller ny personal och om vi behöver vi kontakta insatsstyrkan. En annan får titta på matsituationen, om det blir långvarigt kan vi redan nu behöva förbereda morgondagens mat.
Mikaela Sellberg agerade stabschef under insatsen och skötte all kontakt med stabsgruppen på Kriminalvården. Hon var själv aldrig i kontakt med brottslingarna eller gisslan, utan samlades tillsammans med ledningsgruppen uppe på incidentledningsrummet, ett typ av konferensrum där huvudelen av all kommunikation sköttes.
Efter ett kort tag var en förhandlare från Kriminalvården på plats för att påbörja arbetet med att få ut gisslan.
– Hur lång tid momenten tog är en fråga svår att svara på, för när alla har fullt fokus på att lösa situationen glöms tiden bort.
Men till sist fick de reda på brottslingarnas motkrav för att släppa gisslan. En helikopter.
– Det är ett högt ställt krav att få en helikopter. Det får de aldrig, säger Mikaela Sellberg.
Utan gehör för kravet om helikopter, ändrades snart önskemålet till tjugo kebabpizzor. Från den stunden började saker hända.
– Vi diskuterade tillsammans med polisen om eventuella scenarion som våra beslut skulle leda till. Sen kom vi gemensamt fram till att vi givetvis går med på deras begäran. Motkravet om kebabpizzor mot kollegor var inget svårt val.
Informationsflödet var stort och ständigt under hela dagen, och när hon underrättas om att gisslan både får gå på toaletten och dricka kaffe blir hon lättad.
– Självklart blir jag orolig för personalen som råkar ut, men när jag hörde att de tillåter dem gå på toaletten så gav det hopp.
Mot kebabpizzorna släpptes den första manliga gisslan. Först efter klockan nio på kvällen, efter långa samtal, släpptes även kvinnan. Utanför dörren möts hon av sina kollegor på anstalten, som omfamnar henne.
– Vi stod alla och väntade på att gisslan skulle komma ut ur rummet. Det blev en oerhörd lättnad när hon äntligen gjorde det.
Dagen blev lång för gisslan, kriminalvårdarspersonal och polisen, men också för pizzabagarna, de intagna och brottslingarna själva.
– De uppnådde inte sitt mål. De trodde kanske att de skulle ta sig ut från fängelset genom att ta personal i gisslan, men även de blir uppstressade i en sådan här situation. En lång dag för oss, men även en lång dag för dem.
Efter en omtumlande dag säkrar hon anstalten tillsammans med sina medarbetare, för att sedan påbörja krisstödsarbetet.
– Alla som vill ska få stöd, avslutar Mikaela Sellberg.