Morgan hjälpte Tuva att läka snabbt efter ridolyckan, där hon bröt mängder av ben i kroppen och hamnade i respirator, och han fick henne att mår bra efter tuffa skoldagar. I november tvingades Tuva och hennes mamma till det svåra beslutet att låta honom somna in. "Jag pratar fortfarande med honom, och jag vet att han vill att jag ska vara glad."
Hennes minnesbilder är fortfarande sporadiska från den dagen – vilket hon är tacksam över – men den 4 maj 2017 är ändå ett datum Eskilstunatjejen Tuva Lind aldrig kommer att glömma. Inte minst för att det hemska och jobbiga som hände då ledde till de sex bästa åren i hennes liv. Åren med ponnyn Morgan.
– Han var en på miljonen, alla tjejers drömponny och jag fick äga honom. Jag kan inte nog tacka honom för allt han gjorde för mig.
Morgan lever inte längre. Tuva och hennes mamma tvingades ta beslutet att låta honom somna in i slutet av november, och först nu kan hon prata om det utan att gråta. Aldrig mer vill hon ha en egen häst. Hon tror inte ens hon vill rida mer. Efter hennes och Morgans resa tillsammans vill hon inte fortsätta den vägen på egen hand. Men hon vill berätta om superhästen som i hennes ögon räddade hennes liv efter att en annan sånär bidragit till att släcka det.
Eskilstuna-Kuriren berättade på nyhetsplats om olyckan då en skenande häst med ryttare på ryggen kolliderade med en bil på länsväg 230 i höjd med Hyndevad den där torsdagskvällen. Hästen dör omedelbart och den 15-åriga flickan som landade 20 meter längre bort på asfalten förs med allvarliga skador först till Mälarsjukhuset och med helikopter vidare till Karolinska.
Eskilstuna-Kurirens artiklar i maj och juni 2017, om den hemska olyckan och om Tuva Linds första tid med Morgan. "Han var en del av mig så länge. Nu har jag tagit tag i mitt mående, får vägledning för att hitta en ny väg framåt i livet. Kanske flyttar jag så småningom och börjar plugga kriminologi."
Tuva läser artiklarna om olyckan på väg 230, då hästen hon var medryttare till skenade rakt ut i trafiken. Hästen hamnade på motorhuven på en bil, medan Tuva flög över bilen och landade 20 meter bort. I första bilen på plats satt en läkare och i olycksbilen satt jägare som snabbt kunde konstatera att hästen avlidit omedelbart. "Jag är glad att jag inte minns mer från olyckan."
Där säger läkare till flickans mamma att de får vara beredda på att hon kan komma hem igen bortåt jul. Tuva hade brutit nacken, de flesta revbenen, båda nyckelbenen och ena fotleden. Två kotor i ryggen är hopklämda och lungorna punkterade. Hon läggs i respirator.
Som av ett under reser sig Tuva upp en dryg vecka senare. Läkarna tror inte sina ögon, men snart går hon för egen maskin igen och inga planerade operationer behövs. Hon läker fint och får åka hem, med gipsad fot, nackkrage och alvedon. Förmaningarna är glasklara när kragen så småningom tas av: Inte rida på minst tre månader! Samma dag sitter hon på en hästrygg igen, och gråter av lycka.
Tuva själv ser förklaringen som glasklar: Redan dagen efter olyckan köper hennes mamma på vinst och förlust dotterns favorithäst på Vilsta ridskola. Och berättar det för Tuva i respiratorn.
– Jag hade tjatat på mamma i flera månader om att få köpa Morgan. Tova, som dog i olyckan, var jag medryttare till. Jag hade ridit på ridskolor sedan jag var två och det hade aldrig varit aktuellt med en egen häst. Men Morgan trivdes inte på ridskolan och skulle säljas. Jag blev förtvivlad av tanken på att han skulle försvinna. Faktum var att just den här lördagen efter olyckan skulle det komma en familj från Malmö och titta på honom, och antagligen ta honom med sig.
Tuva och Morgan fick sex roliga år tillsammans, och många människor har följt deras äventyr på Tuvas Instagramkonton. Många kontaktade Tuva efter tidningsartiklarna om den svåra olyckan och om hur hon fick drömhästen. Bland annat hörde Morgans uppfödare av sig, och berättade hur speciell hästen varit även för henne.
Att få höra att Morgan var hennes blev den bästa medicinen hon kunde ha fått, säger Tuva. Då fanns det bara en tanke: Hon skulle hem till sin häst.
Hon beskriver sin vän:
– Han var speciell. Pigg, känslig och snäll, med de vackraste ögon jag sett. Han passade inte alla, man fick som ryttare lov att vara väldigt lätt i handen och stilla med skänkeln. Men han blev mångas favorit på Vilsta och röstades fram till Stallbästis flera år.
– När han kom till oss fick han en stor fin box och en stor hage. Han gnäggade och kom galopperande emot mig varje gång jag kom. Vi hade ett väldigt speciellt band redan från start. Varje gång jag frågade honom något gjorde han ett speciellt litet läte, som att han svarade. Han var verkligen en stor personlighet. Alltid glad.
I dag gråter inte Tuva varje gång hon pratar om Morgan. Men tårarna är nära när hon bläddrar bland alla bilder av dem två tillsammans och minns alla roliga stunder och framgångar på tävlingsbanorna.
Tuva Lind konstaterar att djur verkligen kan ha stor betydelse i människors liv. För henne blev ponnyn Morgan en livlina.
Tuva som under tonåren mådde väldigt dåligt i perioder fick i sin häst den bästa terapeuten.
– Hemma och på vägen till stallet kunde det vara ett enda stort buller i mitt huvud. Så fort jag såg Morgan blev det tyst och lugnt. Han hjälpte mig orka.
Tillsammans vann de många hopptävlingar. Tills Morgan började få ont i ryggen. Många veterinärbesök och behandlingar senare gick det till slut inte längre. Morgan hade på sitt 18:e år för ont och familjen fick ta det tunga beslutet att säga farväl till sin vän.
Hon visar ett ärr på ena underarmen; det enda fysiska men hon har kvar av den svåra olyckan, förutom att ryggen kan kännas av lite ibland.
För alltid ett vackert minne. Tuva Lind har låtit tatuera in sin ponnys namn på underarmen, som ett tecken på tacksamhet för allt han gjorde för henne.
Hon kavlar upp ärmen på den andra underarmen; ett hjärta, två vingar och ett namn – en tatuering till ära av änglahästen.
– Vi fick sex år tillsammans. Nu är han med mig för alltid både fysiskt och i tanken. Jag glömmer honom aldrig, och jag kommer för alltid vara tacksam för allt Morgan gav mig.