De sista 40 åren har utvecklingen inom neonatalvård tagit stora kliv i rätt riktning. Det vill säga att avsevärt fler för tidigt födda än tidigare överlever. Innan 1970 dog över 90 procent av alla barn under tusen gram och idag överlever nästan 90 procent.
– Det är helt makalöst vad vården klarar av och vi är fortfarande evigt tacksamma för den hjälp och vård vi fick när Siri föddes, säger Ann Hellqvist-Wistrand.
Hon och maken Mats Wistrand berättar om några dramatiska veckor i samband med dotterns födsel i oktober 2001.
– Jag fick åka in till sjukhuset då jag kände att allt inte stod rätt till och från Eskilstuna blev det omedelbar iltransport till Akademiska i Uppsala. När Siri föddes i min 24:e graviditetsvecka vägde hon bara 750 gram. Som lägst var hon nere på 650 gram innan det vände uppåt igen, säger Ann.
Efter några osäkra veckor i Uppsala flyttades familjen tillbaka till Mälarsjukhuset och neonatalavdelningen. Då hade läget för Siri stabiliserats även om det fortfarande fanns en rad osäkra faktorer att ta hänsyn till.
– Vi vet att det egentligen var alldeles för sent och att vi var i äldsta laget när vi väntade Siri. Jag var över 47 och Mats 53 och vi hade redan två söner i övre tonåren.
Just hög ålder anges ofta som en möjlig orsak till att barn föds för tidigt, eller prematurt som läkarna säger.
– Vi hade alltid önskat fler barn, men så hade det inte blivit. Vi såg det som en gåva när vi väl väntade vår Siri. Det är en obeskrivlig lycka att få följa ett barns uppväxt i vår ålder, säger Ann.
Familjen tillbringade nästan ett år på Mälarsjukhuset och under hela tiden fick Siri Wistrand syrgas och sondmatning.
– Det var länge en orolig tid, men man har en märklig förmåga att vänja sig. Vi fick en fantastisk uppbackning av personalen och det gjorde att vi gick stärka ur den här erfarenheten. När det ser som allra jäkligast ut är det viktigt att ha hoppet kvar och det är jag glad att vi hade, säger Mats.
Idag är Siri Wistrand 19 år och läser sista året på S:t Eskils gymnasium. Hon är aktiv inom såväl musik som idrott och i familjens villa har hon, förutom kära två hundar, både höns och en lätt stöddig tupp att se efter.
– När jag växte upp var jag betydlig mindre i växten än mina jämnåriga kompisar. Jag uppfattades länge som yngre än vad jag var och det kunde vara lite kämpigt. Jag tror att det bidrog till att jag blev reserverad och fick lite stukad självkänsla.
I dag har Siri Wistrand kommit ifatt i växten och nått den utveckling som hon är genetiskt kodad för. Fysisk aktivitet är ett favoritområde och hon har bland annat kört Tjejvasan och flera andra skidlopp.
– Idrotten har betytt massor och den, liksom musiken, har jag byggt en stor del av min självkänsla på. Det är något jag alltid kan falla tillbaka på om det känns lite motigt.
Sin 20:e julafton ska Siri fira hemma tillsammans med familjen. Med tanke på rådande läge tror hon att det blir en ovanligt stillsam tillställning.
– Nu minns jag av naturliga skäl inte min första jul, men i år blir den garanterat mindre dramatisk än 2001, säger Siri Wistrand.