Värk och stress har blivit vardagsmat i vården

Marlene Löfholm har arbetat inom äldreomsorgen i 14 år. Hon har upplevt hur färre händer måste göra mer och mer. – Nästan alla har jätteont överallt, vi mår dåligt både fysiskt och psykiskt, säger undersköterskan Marlene Löfholm.

Eskilstuna2016-08-23 08:00

Hon arbetar på Marielunds äldreboende, som hon beskriver som en arbetsplats med personal som stöttar varandra och har bra chef.

Marlene Löfholm berättar att jämfört med när hon började för 14 år sedan är de boende nu äldre och sjukare. Det har också tillkommit mycket administrativa arbetsuppgifter som tar tid från vård och omsorg.

– Det går ut över de boende och man känner alltid att man inte räcker till. Jag vet inte hur allting har blivit.

Hon har varit sjukskriven på grund av fysiska arbetsskador vid flera tillfällen. En gång knäckte hon ryggen vid ett lyft och blev borta i flera år. Senare tvingades hon opera sina utslitna höfter. Men trots att Marlene Löfholm har haft oerhörda smärtor är det den psykiska pressen hon upplever som värst.

På den avdelning Marlene Löfholm arbetar på bor tio äldre. Dagtid är de tre personal, ibland två eller till och med bara en.

– Många av de boende måste ha hjälp med precis allting och hos fyra av dem måste vi vara två personal som hjälps åt. Utöver omvårdnad som hjälp med påklädning, dusch, såromläggningar och så vidare har vi mycket administrativa uppgifter att sköta. Vi ska bland annat dokumentera allt som händer och göra beställningar av till exempel dagligvaror, förrådsartiklar och tvätt.

– Allt tar sin tid och hela tiden blir vi avbrutna. Någon behöver gå på toaletten, någon annan har tappat bort något och är orolig. Ibland tar vi inte ens rast, men hinner ändå inte med promenader med de äldre eller att städa.

Och hela tiden finns känslan där att något blivit fel där.

– Det händer att jag vaknar på natten och undrar om jag glömt något.

En kväll – när det var extra stressigt – bröt Marlene Löfholm ihop helt.

– Jag började gråta och kunde inte sluta, berättar hon. Jag grät hela vägen hem och kunde inte sluta då heller. Och det bara fortsatte. Jag kände mig helt värdelös och kunde inte skratta på en vecka. Läkaren sa att det var en akut stressreaktion.

Trots att det är flera år sedan rinner tårarna när hon tänker tillbaka.

– Jag varit söndervärkt av smärta men är den händelsen nog det värsta jag varit med om.

Marlene Löfholm stannade hemma en vecka den gången, men återvände sedan till jobbet.

– Min räddning var nog att jag kort där efter blev sjukskriven en längre tid för en höftoperation. Jag förstår att människor i vården går in i väggen, och att det tar lång tid innan de kommer tillbaka.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!