"De som har det bäst har fått det bättre. De som har det sämst har fått det sämre."
Skådespelerskan Shada-Helin Sulhav tittar lite trotsigt ut mot publiken. Eller åtminstone åt det håll där publiken ska sitta nästa fredag då "Den e vi" har premiär på Dramatens lilla scen i Stockholm.
Än så länge är regissörerna Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten de enda åskådarna. Replokalen ett par trappor upp i Dramatens stora teaterhus känns mest som en sliten gympasal med sina vita streck på golvet, och framför Ulf står två koppar kaffe och kallnar medan tredje akten långsamt tar form.
– Det blir rätt statiskt. Vi kanske måste stryka lite i replikerna, säger Ulf och börjar bläddra i manuset.
"Den e vi" är en pjäs om dem som annars sällan tillåts ta plats på scenen och i samhället. Flera rappare har varit med och skrivit texerna som handlar om livet i förorten, bruksorten och små samiska byar
– Jag vill göra teater för dem som hatar teater. Det är intressant att få synliggöra alla dem som annars inte får synas, säger Ulf Stenberg som själv beskriver sitt arbete som "folkbildande".
– Det viktiga är att visa på lösningarna. Hur kan vi motverka utanförskapet? Och hur får vi dem som är vana att bli exkluderade att i stället känna sig inkluderade?
Som grundare av Teater Fryshuset vill Ulf Stenberg och hans kollega Emil Rosén Adsten använda teatern som ett verktyg för att förändra samhället på djupet. Med föreställningen "Den e vi" vill de visa upp den vilja och det engagemang som finns hos unga människor i dag – men också berätta om rasism, fattigdom och fördomar.
Ilskan i texten är tydlig - liksom hos Ulf själv.
– Jag är frustrerad över att vi upprepar samma misstag som vi gjort tidigare i historien och ställer utsatta grupper mot varandra. Den stora boven är de ökande klyftorna i samhället mellan de som har det bäst och de som har det sämst.
Sociala orättvisor retade upp Ulf redan under uppväxtåren i Umeå. Han var en ganska ilsken liten kille som ofta hamnade i slagsmål och han har lätt att känna igen sig i de unga som på något sätt hamnat utanför samhället.
– Vi har spelat en hel del teater på fängelser och de som sitter i publiken känner direkt att vi förstår dem. Jag gjorde många dumma grejet när jag var ung, men jag hade ett starkt skyddsnät med familj, grannar, lärare och andra vettiga vuxna som såg mig och som såg till att jag inte hamnade snett. Det är värre för de unga som känner samma frustration som jag gjorde - men som inte har samma skyddsnät.
De barn och ungdomar som Ulf talar om är de 12,8 procent unga han gång på gång återkommer till under samtalet. Så många procent av barnen i Sverige föds nämligen rakt in i ett livslångt utanförskap med missbruk, prostitution, brottslighet och psykisk ohälsa.
– Det handlar om 13 000 barn varje år som aldrig kommer att ta sig in på vare sig arbetsmarknaden eller bostadsmarknaden. Det är en mänsklig tragedi och det kostar samhället fruktansvärt mycket pengar. Kommunerna säger att vi inte har råd med skolpsykologer, resurslärare och ADHD-utredningar, men det är ett väldigt märkligt resonemang. Vi har ju uppenbarligen råd med att det går åt helvete för de här ungdomarna senare i livet, vilket är betydligt dyrare.
"Den e vi" är en ovanligt politisk pjäs. Men för Ulf - som är en manusförfattarna - kändes det självklart att våga tala klarspråk när han nu lyckats ta plats på nationalscenen.
– Om man får privilegiet att stå på Dramatens scen känns det viktigt att ta det förtroendet på allvar.
I yrkeslivet pendlar Ulf mellan teater och film. Just nu kan man se honom på bio som schysst polis i kritikerrosade "Tjuvheder" och snart gör han debut som programledare i en ännu namnlös tv-serie som ska handla om litteraturens kraft. Och i framtiden vill han gärna fortsätta att blanda film och teater.
– Det stimulerar olika delar av min hjärna.
Privat är Ulf Stenberg Nyköpingsbo sedan fyra år. Det var kärleken som lockade honom hit och han trivs bra, men konstaterar också att han flyttat till en väldigt segregerad stad.
– Fast märkligt nog uppfattar de flesta Nyköpingsbor det inte alls så. Nu har folk visserligen fått upp ögonen för att Brandkärr finns, men det är ju bara för att smällt där ett par gånger.
Ulfs råd till Nyköpings politiker är att skapa attraktiva mötesplatser där unga kan mötas på ett naturligt sätt, oavsett var de bor.
– Tänk om man kan locka ungdomar från både Harg och Brandkärr. Då skulle det kunna hända spännande grejer.
Själv har han stått på scen i sin nya hemstad en enda gång, under turnén med "Förorten brinner" 2010. Men det får gärna bli fler tillfällen.
– Nyköpings teater är verkligen en av de vackraste i hela landet och den borde utnyttjas mycket mer. Om Teater Fryshuset går i konkurs knallar jag upp till Nyköpings politiker och ber om pengar i tre år så jag kan bygga upp en riktig stadsteater. Det vore spännande att dra i gång en teater som kan locka invånarna även i Brandkärr, Isaksdal och på Arnö.