"Hobbit" är Andreas Jidemyrs favorit bland Tolkienböckerna, men hon talar helst inte ens om filmatiseringarna från 2012–2014. "Usch! Fy. Jag blir arg. De är vidriga!", säger hon. Här har hon skapat en hobbithåla av material hon hade hemma – gräset är gjort av jutetråd som hon har färgat och silat innan det monterades.
Många upplever att det finns en händelse eller ett tillfälle i livet som har delat upp tillvaron i ett före och ett efter. För Andrea Jidemyr var det när hon som nioåring fick följa med sina föräldrar på biovisningen av "Sagan om ringen".
– Jag satt där och ba "Jaha, man kan berätta på det här sättet också?". Det var då jag blev hooked på fantasy!
Hon minns det som att hon gick raka spåret hem och började läsa. Som 30-åring kan hon fortfarande känna att Tolkiens hyllade trilogi är avancerad läsning, men ändå tog hon sig igenom böckerna med stor behållning redan som barn.
– Jag ville ju veta allt!
Sedan dess har hon läst och läst och läst och sett filmer och drömt sig bort. I dag ser hon fantasyns värld som ett magiskt komplement till pandemins vardag och arbetet på ett gruppboende. Om hon var tvungen att bara läsa en enda genre resten av livet skulle valet vara enkelt.
– Varför skulle jag vilja läsa något verkligt? Jag vill ju iväg. Det öppnar en helt ny värld, att läsa en sådan här bok. Jag älskar det.
Hon har börjat skapa Harry Potter-skolan Hogwarts, men stött på patrull. Både på grund av dess storlek, men också för att det inte finns några bilder på hur alla dess sidor ser ut. Men hon kan inte riktigt släppa projektet som hon har påbörjat och pausat.
Gör det att det riktiga livet känns tråkigt?
– Nej ... snarare att det ger en krydda till livet, det gör det vardagliga livet kul.
Hon har alltid ritat och målat, men aldrig byggt eller skapat med andra material tidigare. Under pandemin har det dock blivit en av hennes främsta fritidssysslor och nu fantiserar hon om en verkstad med stora sågar – men är också rädd för att hon aldrig skulle vilja lämna den. Allt började med ett litet föremål som fångade hennes uppmärksamhet via en skärm.
– Jag kollade mycket på bokvloggare (vloggare är en förkorttning av videobloggare reds. anm) på Youtube och i bakgrunden hos en tjej som satt och pratade såg jag något i hennes bokhylla. Det var en liten magisk värld, inklämd mellan böckerna.
Efter att ha scannat av internet efter bokhyllsminiatyrer, upptäckte hon det för henne nya fenomenet "book nooks" och habegäret var ett faktum.
– "Jag måste ha en sån här! Vad har jag hemma, kan jag bygga något?" och så provade jag.
I dag består samlingen av hennes egna skapelser av just den typen av små lådformade tittskåp som hon såg på Youtube, men också av figuriner i papier-maché och miniatyrmodeller av byggnader från böckernas värld.
"Jag är så nöjd med dörren. Jag har suttit och skurit ut mönstret med hjälp av kanten med en sax, för jag hade ingen kniv när jag började med det här", säger Jidemyr när hon visar dörren som leder in till Narnia.
Samtidigt som hon skär ut några millimetersmå tegelstenar i papp att mura Hagrids hydda med, berättar hon om materialet hon använder. Lite lera och spackel har hon köpt med tiden, men det mesta är återbrukat material från hennes – och andras hushåll.
– När jag kommer till jobbet kan det ligga en liten hög där. Härom dagen var det en jobbarkompis som kom med ett batteripack och frågade om jag ville ha det, för han skulle annars slänga det.
En ringvålnad av papier-maché och ett svärd av kartong som Andrea Jidemyr har skapat.
För det mesta kan hon lösa skapandet med det som kommer i hennes väg - men den senaste tiden har hon levt på en lite speciell diet på grund av projektet. Hagrids hytta kräver nämligen ganska mycket äggkartongstak.
– Jag brukar köpa sexpack ägg eftersom jag bor själv, men nu har jag köpt storpack och tänkt att jag får äta mycket omelett och så!
Efter en halvårslång övertalningskampanj från familjen startade hon ett Instagramkonto för sina skapelser, men på engelska för att inte kunna identifieras. Men genom bolagets algoritm avslöjades hon snart.
– Det är skitläskigt att visa upp, det tror jag att alla som skapar någonting kan känna igen!