Förutom att träna på elitnivå själv så jobbar Linus Boyer som tränare.
Han tränar sex dagar i veckan med ett tydligt mål: landslaget. Men för häcklöparen Linus Boyer har inte satsningen alltid varit självklar.
– Jag testade friidrott i Flen när jag var 11-12 år. Jag var nog med på fem träningar, men jag tyckte det var astråkigt. Det handlade nog mycket om att jag inte hade mina kompisar där.
Det var först året efter när familjen flyttat till Nyköping som han blev biten av friidrotten, efter att ha dominerat kraftigt i skolmästerskapen. Han vann 60 meter, 200 meter, höjdhopp, längdhopp och kula.
– Efter det kom friidrottstränaren fram och hälsade på mig och frågade om jag inte skulle börja träna friidrott.
Det ville Linus, men det blev inte någon av grenarna han vann i skolmästerskapen som han fastnade för. Istället inledde han en satsning på häcklöpning.
– Det såg häftigt ut att springa över häckar så jag testade. Det är mycket roligare och det finns en större variation i träningen. Det är inte bara att springa, det är en utmaning när häckar står i vägen.
Han började hos Nyköpings BIS friidrott hösten 2008, ett och ett halvt år sedan kom han tvåa på 100 meter häck vid ungdoms-SM.
– Det gick fort från att jag inte kunde någonting om friidrott tills jag var en av de bästa i landet.
Åren som följde fortsatte Linus skörda medaljer på såväl 110 som 60 meter häck på USM. Som 18-åring ställde han upp på senior-SM och kom tia på 60 meter häck. Sedan kom motgångarna, bara fyra år efter att ha varit rankad en av landets tio bästa häcklöpare slutade Linus.
– Jag hade haft en riktig katastrofsäsong 2017 och kände att jag kunde lägga ner friidrotten. Det var verkligen inte kul.
Istället åkte han till Tyskland och studerade vattenbyggnad vid ett universitet i Hamburg i ett år. När han hösten 2018 kom hem till Uppsala igen fick han en förfrågan om att bli tränare i friidrottsklubben för en grupp mångkampare. Linus tackade ja och började själv hålla igång i hallen.
Robert Kronberg, Sveriges bästa manliga häcklöpare genom tiderna, vinner sitt lopp i Finnkampen 2008. Linus Boyer började tävla i friidrott samma år och drömmer om att en dag få dra på sig landslagsdressen även han.
I slutet av 2018 kom så tävlingssuget tillbaka, i januari året därpå slog han personligt rekord i 60 meter häck och fortsatte sänka rekordet i tävlingarna efter.
– Jag sänkte mitt personliga rekord från 8,45 till 8,18. Det är tider man tar sig till SM-final på de flesta år, då kände jag att det var dags att elitsatsa igen.
För ett och ett halvt år sedan opererade han en trasig menisk och har jobbat för att ta sig tillbaka sedan dess. I SM tidigare i somras kom han tia, precis som för åtta år sedan.
– Mitt stora mål som jag alltid har haft är att få dra på mig landslagskläder på till exempel en Finnkamp. Men dit är det ganska långt. Delmålet innan dess är att ta mig till en SM-final och sedan komma bland de sex bästa.
I Uppsala IF har Linus en klubbkamrat som har visat vad som krävs för att ta sig hela vägen till den absoluta toppen. En av världens i dag största friidrottsstjärnor, Armand "Mondo" Duplatis. Men för Linus är han i första hand en god vän.
Armand Duplantis i Uppsala IF-dressen under SM förra året.
– Det är häftigt, han var väldigt liten första gången jag träffade honom vid lag-SM 2015. Han var 15 år då. Jag känner inga andra världsstjärnor, men det jag kanske hade förväntat mig var att han skulle bli lite kaxig. Det har han verkligen inte blivit. Han är världens snällaste människa, extremt trevlig, väluppfostrad och genuint mysig person.
Det är samma Mondo framför som bakom kameran menar Linus.
– Han är den personen som man ser på tv och lärt känna via medierna. Han är den han är och det är det som är bra med honom.
Under de sex år de har varit klubbkompisar har Linus Boyer och Mondo umgåtts en hel del.
– Den vintern 2019 när han slog alla världsrekord hade han mycket mindre att göra än han har nu. Då träffade man honom i hallen varje vecka och hade pokerkvällar och filmkvällar. Det har blivit mindre sedan han blev världsstjärna.
Armand Duplantis med guldet från OS i Tokyo.
– Vi spelar golf ibland och skrivs till varandra. Om jag ser på tv att han har gjort en dålig isättning på något hopp brukar jag kunna skicka sms och påpeka det på skoj till honom.
Vinner du mot honom i golf?
– Inte en chans, han är väl typ handikapp 14-15 i golf och jag har knappt 30.
Linus imponeras även över Mondos driv när det gäller att lära sig svenska. Det fanns där tidigt.
– Jag minns en frukost för några år sedan på en restaurang i Uppsala. Vi satt och väntade i typ tio minuter på att han skulle svara på svenska. Han försökte redan då väldigt mycket. I dag är det han som börjar prata på svenska.