Lubna El-Shanti från Flen är journalist på Sveriges radio och var redan innan den ryska invasionen på plats i Ukraina för att följa det spända läget mellan nationerna.
– Tanken var att jag inte skulle vara där så länge. Många hoppades på att det skulle blåsa över. Men det blev som det blev och sedan blev jag kvar, säger Lubna El-Shanti.
När tidningen når henne har hon precis landat i Stockholm. Cheferna på Sveriges radio har bestämt att man ska rotera journalisterna i bevakningen av kriget.
– Från början ville vi vara kvar för det kändes att det var viktigare att vara där. Men det är nog bra att få komma hem för att få distans från livet som man var med om varje dag. Jag har inte varit med om något liknande. När man rapporterar om vanliga saker kan man lätt distansera sig. Men där fanns det inga platser att fly ifrån. Man kunde vakna till ett flyglarm och man var med människor som är drabbade hela tiden. Se lik på gatorna och bostadsområdet som är helt utblåsta. Det är fruktansvärt.
Det värsta som Lubna El-Shanti har fått uppleva så här långt var när hon var på plats i Butja. Där hittades över hundra civila döda.
– Värst var de brända kropparna vi såg i Butja. De låg sönderbrända. Det är något man bara ser i skräckfilmer. En bild som man kommer ihåg.
Lubna El-Shanti har inte hunnit reflektera kring allt som händer i Ukraina just nu. På plats har hon fått stöd av sin kollega Johan Mathias Sommarström och hemma av både jobbet och familjen.
– Att dela allt med en kollega som man tycker om och har stor respekt för betyder mycket. Jag skulle aldrig klara av det själv. Jag har även en fin och bra familj och sedan får vi hjälp med psykologer på jobbet. Man vet inte hur mycket det kommer att påverka en på längre sikt. Man hinner inte reflektera hur man mår. Det är nu när man är hemma som man märker hur mycket man älskar Sverige och sin värld här. Det känns absurt, medan vi pratar så vattnar jag blommor.
Planen är att hon ska återvända till Ukraina efter lite återhämtning i Sverige.
– Vi får se hur säkerhetsläget är och kolla vart man kan åka utan att riskera livet. Jag vill vara där så mycket som möjligt för att följa utvecklingen. Det är nu historien skrivs. Det är det viktigaste uppdraget i mitt arbetsliv.