Erik tävlade mot lokomotivet

– Föreningen IFK skickade mig till tävlingen. Jag drog i fem varv, sedan sprang Zatopek om mig. Han kallades för lokomotivet.
Erik var junior och insåg redan innan loppet att han inte skulle ha en chans att vinna. Däremot siktade han på vinst i junior-dm i Flen.
– Det var så ivrigt och konstigt på morgonen så jag sprang fel och kom bara tvåa. Jag var rent förbannad när jag kom hem.
Den morgonen gick han upp klockan fyra för att mjölka familjens kor. När han bytt kläder rodde han över Båven till Björnlunda, cyklade till Stjärnhov och tog tåget till Flen. Efter loppet – 3 000 meter terräng – tog han sig hem på samma sätt.
– Jag vill se den ungdom som gör om det där i dag.
En olycka 1964 satte stopp för Eriks springande. En eftermiddag, när han var på väg hem från järnverket i Oxelösund, välte lastmaskinen som han körde. På sjukhuset räknade läkarna och prästen ut Erik.
– Jag fick ligga där i sängen, sotig och skitig för jag skulle ju ändå dö.
Efter tre dagar frågade han efter kaffe. Då insåg alla att Erik skulle överleva.
Han repade sig. Gifte sig med Göta, fick dottern Siv och sonen Per. Började köra buss i stället för lastbil.
– Jag längtar tebaks. Tebaks till alla passagerarna.
Erik fortsatte att motionera. Började cykla i stället för att springa. Under en normal träningsrunda kunde han avverka tio mil på cykel.
Trots tidig diabetes, flera hjärtinfarkter, proppar och två amputerade ben är det inget fel på humöret. Han spelar gärna sin omgivning ett spratt.
– Man kan till exempel lägga surströmming i motorhuven. När motorn blir varm börjar det lukta illa. Nu har jag långt hår bara för att reta min lillasyster.
Andra benet amputerade han när han var 80 år. Inte ens då gick han med på ett stillasittande liv. En månad efter amputationen gick han med protester och käpp.
– Pappa är envis. Personalen fick låsa träningslokalen för att han inte skulle träna för mycket, berättar dottern Siv.