Men vi backar banden till Aleppo 2011. Mohammad och hans tre yngre syskon bor tillsammans med föräldrarna i en lägenhet i Syriens största stad Aleppo. Staden i norr där gatorna myllrar av kommers, trafik, dofter och färger. Han studerar på en farmaceututbildning och jobbar extra på ett apotek när det syriska inbördeskriget bryter ut. Vid ett tillfälle hamnar Mohammad och en av bröderna mitt i en eldstrid när de ska handla bröd. Bageriet har slut på mjöl och kön slingrar sig lång. De tar sig till ett större bageri på andra sidan stan istället. Det är då det smäller. Han kastar sig över sin lillebror, ger honom skydd. De har hamnat mitt i en skottlossning. Soldater med kulsprutor skjuter vilt omkring sig.
När kriget blir påtagligt på stans gator tar sig familjen till Afrin, ett kurdiskt område i norra Syrien. Men Mohammad vill fortsätta studierna och bor ensam kvar i lägenheten. Om nätterna hörs skottlossning och explosioner på gatan nedanför och han sover långt in i lägenheten, långt från fönstrena. Kriget gör sig påmint. Igen. Och igen. Som när ett stridsflyg släpper bomber i närheten av skolan. Den första exploderar framför fötterna på Mohammed och hans vänner. De springer därifrån, när en till släpps ett par minuter senare.
– Det var den värsta dagen för mig. Jag låg i sängen i en vecka, helt paralyserad. Jag bara drack vatten och sov. Det var hemskt.
– Efter en vecka öppnade pappa dörren. Han bad mig glömma studierna. Det var för farligt att vara kvar. Men utan utbildning ingen framtid.
Det är brinnande krig när Mohammad till sist tvingas lämna hemstaden.
Det har blivit vinter och Mohammad går genom regntunga gator i Libanons huvudstad Beirut. Han har precis tagit sig hit till en vän. Resan var fylld av skräck varje gång militären stoppade bussen för att kontrollera passagerarna. När han kommer fram har han knappt 200 kronor i fickan, håret är långt och skorna smutsiga. Telefonnätet är dåligt och det dröjer en vecka tills han får tag på sin mamma och kan berätta att han kommit fram. Till slut får han jobb på en falafelrestaurang där han kan börja jobba ihop pengar. Drömmen är att kunna ta sig vidare och plugga klart till apotekare.
Samtidigt har resten av familjen flytt till Turkiet. Han tar sig dit och får jobb på en falafelbar. Det är då han lär känna Magnus, utbytesstudenten från Gnesta. Men Mohammad vill vidare. Det har blivit 2014 när han ligger gömd i bagageluckan på en bil, som tar honom över gränsen till Grekland. Efter flera försök kommer han med ett flyg till Stockholm.
En av de första sakerna han gör när han kommer fram till Sverige är att uppdatera sin Facebookstatus.
– Äntligen i Sverige, skriver han och får snabbt svar av Magnus.
– Är det sant, du måste komma och bo hos oss!
Mohammad tar sig till den lilla orten Stjärnhov, en lantlig idyll utanför Gnesta. Här tillbringar han sommaren, med Magnus familj och vänner.
Senare delar de en lägenhet tillsammans med några andra vänner i en stockholmsförort innan han hittar ett eget boende. Han pluggar och pluggar för att lära sig svenska, så att han kan komma in på apoteksutbildningen han drömmer om.
Dagen innan vi möts har Mohammads familj landat i München. Han visar en bild. Leende tittar syskonen in i kameralinsen. Han är glad att de har kommit fram till Europa, välbehållna och med stora drömmar. Men det gör samtidigt ont att se dem tillsammans, utan honom.
– Ibland är det svårt att vara ensam. I Syrien hade jag många vänner, jobb, flickvän och familj. De här är ett nytt land för mig och jag är ensam här. Först är det svårt att komma nära, men nu vet jag att jag kan lita på svenskarna. Det är bra här.
Mötet med människorna i Stjärnhov är det starkaste minnet han har av sina första veckor i Sverige.
– Alla de jag mötte när jag först kom till Stjärnhov har hjälpt mig så mycket. Tänk när de slår upp tidningen i dag. Det här är mitt sätt att tacka dem, jag vill göra det här för dem.