Hans Estviks tomt i Solö är i sig själv som en mindre konstutställning där man hittar hans kreationer placerade lite varstans på området – mycket av det gjort på skrot och annat gammalt material. Att vilja skapa något nytt och vackert av sådant som andra kanske ser som skräp har genom åren blivit lite av Hans signum, och det är bland annat just på gården och i trakten runt omkring som han har kunnat hitta mycket material till sina konstverk.
– Innan 1960 fanns det ingen kommunal sophämtning, istället grävde man ner sitt skrot runt på gårdarna. Här kan jag hitta plåtburkar, flaskor och allt möjligt.
När han inte letar material till sina skulpturer på olika båthamnar och soptippar får Hans även hjälp från sina grannar.
– Idag vet de vad jag sysslar med, så istället för att åka ut till Björshults soptipp kommer de hit med en skottkärra och tippar över skrot, säger han och skrattar.
Som så många andra har Hans större delen av livet bedrivit sin konstnärliga verksamhet vid sidan av det "riktiga" yrket, dels för att han aldrig gjort sig några illusioner om att kunna leva på sin konst, dels för att han länge burit på en stark självkritik gentemot sina egna skapelser. Det är först de senast tio åren som han kunnat ha konsten som huvudsyssla, och det var inte förrän tre-fyra år sedan som han vågade börja ställa ut sina verk för allmän beskådan.
– Jag tyckte inte att jag var tillräckligt bra för att kunna göra det. Det är ju väldigt självutlämnande att ställa ut sådant som man har lagt ner sin själ i. Men i dag är jag inte alls lika känslig för kritik som jag var som trettioåring.
Hans menar att det här med talang föds mycket ur uppmuntran, som är väldigt viktigt för att man ska vilja orka fortsätta med det hårda arbete som till slut ger resultat. Under sin skoltid, då när Hans intresse för konst först väcktes, fick han just ingen sådan, vilket kan förklara varför han under de två första decennierna av sin konstnärliga bana agerade iakttagare snarare än skapare. Han studerade mycket konst och dess historia och teori, men det tog tid innan han vågade sig på att börja söka sitt eget konstnärliga uttryck. Genom åren har Hans arbetat sig från det tvådimensionella målandet till det tredimensionella skulpterandet, en utveckling som tog fart efter att ha sett en utställning med skrotkonst i Västerås.
– Det var sådan fantasi och humor i skapelserna. För mig blev det en aha-upplevelse att man kunde göra vackra och spännande saker av skrot.
Hans uppskattar materialkänslan och hur det påverkar helhetsintrycket i sitt skulpterande, samt att det går att jobba i många olika slags material, som exempelvis trä, sten och plåt.
– Det är därför som jag experimenterar mycket med gammalt trä och skrot som är halvruttet, vindpinat eller vattenslipat.
Inspiration hämtar han främst från naturen, samt ur sin fascination för båtar och fåglar. Hans beskriver sig själv som en romantiker som trivs med att gå i hamnar och kolla på båtar, och menar att fåglar för honom symboliserar frihet. Därför återkommer han ofta till just dessa två teman och motiv i sina verk, ibland rent avbildande, andra gånger på ett mer abstrakt sätt.
– Oftast börjar jag med en grej som ger associationer till något annat, så idéerna föds ur det jag sysslar med. Det blir som ett tema, en tredje idé föder en fjärde och så vidare. Det är härligt när man får ett sådant flow. Man får försöka gå efter sin egen känsla, blir jag själv berörd får jag hoppas att någon annan också blir det.