Milstolpar är skyddade som fasta fornlämningar enligt andra kapitlet i kulturminneslagen 1988:950 och får inte flyttas eller utsättas för åverkan. De ingår således i Riksarkivets fornminnesregister tillsammans med övriga fornminnen.
Den första bestämmelsen om milstolpar finns i gästgivareordningen, den 1 oktober 1649.
I Lunda finns tre milstenar utmed gamla riksvägen, riksettan. Alla är tillverkade av gjutjärn. Stockholms slott var utgångspunkt för vägmätningen.
En milstolpe står tolv mil från Stockholm vid Grofwa, daterad 1764 Adolf Fredrik. Milstolpen är en av länets och Sveriges äldsta milstolpar av gjutjärn. Den är placerad på ett postament av huggen kallmurad sten, med måtten 1,56 meter kvadratisk och 0,3 meter hög.
Vid Lunda kyrka står en milstolpe daterad 1779 Gustaf III. Den är placerad på ett postament av huggen kallmurad sten, med måtten 1,4 meter kvadratisk och 0,4 meter hög.
Vid hembygdsstugan Lilla Rosenberg står en milstolpe daterad 1778 Gustaf III. Den är placerad på ett postament av huggen kallmurad sten, med måtten 1,6 meter x 0,7 meter och 0,4 meter hög.
I Sverige räknar vi med att det finns cirka 8000 milstolpar bevarade. Det är en betydande kulturminnesgrupp i kraft av sitt antal och sin spridning i hela landet.
Anledningen till att vägar mättes och milstenar sattes upp var i grunden att resandet ökade starkt under 1600-talet.
År 1642 infördes skjutsfärdspenning – en avgift som skulle göra det möjligt att förse ämbetsmän med resepengar och traktamenten. Administratörer av pengarna var kammarkollegiet, som regelbundet begärde in uppgifter om avstånd mellan orter och gästgivaregårdar för att kunna kontrollera de resandes reseräkningar.
Det folkliga motståndet mot skjutsning var Kronans och de resandes bekymmer. Varje skjutsbonde var övertygad om att han fick mindre betalt än han var berättigad till. Men en linje krönt av kunglig krona och kungens namn ansågs oantastbar. Misstron mot skjutsbondens betalning kunde med tiden övervinnas.
1649 års gästgivareförordning var avsedd att lösa problemen med avstånd och skjutspeng. I den sjunde punkten står det:
När vägarna således äro rödde och lagde, skola de och mätas med snören, så att alla mil blir lika långa, och sextusen famnar göra en mil, och vid var mil uppsättas visse stenar och kännemärken, den resande man till rätta
Milstolparna var ett verktyg för att skapa förtroende för vägarnas uppmätning. En riksmil som finns införd på Bureus karta över Sverige daterad 1626 var 6 000 famnar, det motsvarar 18000 alnar eller 36 000 fot.
Mil är en benämning på ett bestämt antal måttenheter – aln och famn för den gamla milen som motsvarar 10 689 meter, meter för den nya milen som motsvarar 10 000 meter.
År 1665 infogades milen i förordningen om mått och vikt, vilket visar att milen var en komponent i skjutsväsendet. Den mil som infördes 1649 levde kvar till meterreformen 1878.
Handläggningen av milstolpar sköttes fram till 1790 av landshövdingen och länsstyrelsen, sedan inskränktes länsstyrelsens insats till att i allmän kungörelse ge order. Därmed fick kronofogden och länsman ett mer självständigt ansvar. Det var på 1800-talet vanligt att verkställigheten lades på kommunerna.
Av 1734 års lag och gästabudsförordning blev det obligatoriskt att behandla vägfrågor i häradstinget, dit socknarnas ombud var kallade. Förutom skjutsskyldighet behandlades även väghållningsfrågor vid häradstingen. De väghållningsskyldiga var de som tilldelats en väglott vid vägdelning. I Lunda har vi, så vitt jag vet, inga vägstenar – som anger namn på gårdar med väghållningsskyldighet – kvar.
Den första renodlade väglagen kom 1891. Där föreskrevs inte uppsättning av milstolpar, men det hindrade inte att flera vägdistrikt lät sätta upp relativt enkla kilometerstolpar till 1920-talet.
Hur gick uppmätningen av vägar då till?
Enligt gästgiveriförordningen av 1649 föreskrevs att vägarna skulle mätas med snören som var 25 eller 50 alnar långa och flätade av tagel. För skogsmätningar kunde vaxad hampa duga. Båda materialen krympte så 1698 förbjöds de och ersattes av järn och mässingskedjor.
I en handling från 1720 beskrivs hur vägmätningen skall utföras: Gruppen skulle bestå av en lantmätare, två gode män, två hantlangare, en medhjälpare och en skjutspojke. De två hantlangarna hade en mätkedja mellan sig, förstemannen hade också en bricka med 90 numrerade pinnar, andre mannen hade en bricka med 90 numrerade hål. Förstemannen gick fram tills det att kedjan sträcktes. Han ropade då till andremannen "märke" varpå förstemannen drog ett märke i vägbana, sedan tog förstemannen en pinne i nummerordning och stack ned i marken vid märket. Därefter gick de båda framåt tills andremannen var vid märket. Han ropade då "märke", förstemannen drog ånyo ett märke. Vid varje märke plockade andremannen upp pinnen och placerade i sin bricka. På så sätt flyttade de sig 90 pinnar framåt, vilket motsvarade ¼ mil.
Lantmätaren skötte räkningen vid varje märke. Gode männen var med som kontrollanter och skjutspojken skötte häst och vagn där instrument, matsäck och andra tillhörigheter fanns tillgängliga.
Det finns inget säkert belägg för att det satts upp milstolpar i Södermanlands län före 1673, och då i Nyköpings stads räkenskaper. Där står dhe nya Myhlstolparnas opsättiande,werke, fohr och arbetslöhn. Det finns ett verikat som visar att man köpt lösa metallsiffror som var avsedda att fästas på milstolpar av trä. Detta verifierades av Göran Collin, kronofogde i Jönåkers härad.
Erik Nilsson Agner, ordinarie lantmätare, upprättade 1680 en karta benämnd: Tabula Geographica Uppå Alla Lands och Allmennewägar, Sampt Krogar och Gästgifwaregårdar igenom Nyköping Slots-förlään. På hans arbetsredovisningar för åren 1692–1695 kan man läsa att han i september 1693 reste till Lunda för att "mäta wägen öfwer begge Kohlmårdarne", men avbröt och reste hem för att han inte erhöll handräckning. Först tio månader senare, den 30 maj 1694, kan man läsa i hans arbetsredovisning" Mätte iag landsvägen ifrån Lilla Bro wedh Nyköpings Stadh och alt till Östergöta gräntzen wed Krokek, som är 3 2/3 myl, effter långt för detta undfångne order No 3. Efter landshövding Hans Clercks muntliga order förfärdigar Erik Nilsson Agner i januari 1695 en Modell huru Myhlstolparne skola göras, samt … ett förslag på Myletalet och dessa stolpars kostnad.
Landshövdingen i Södermanland, greve Nils Gyllenstierna af Björksund och Helgö, initierade ett länsomfattande milstolpeprojekt 1725 genom brev av den 8 maj 1725 till bland andra häradstinget i Jönåkers härad den 1 juni. Samtliga häradsting godkände landshövdingens förslag att nya milstolpar av ek skulle anskaffas och att kostnaden skulle täckas av sammanskott. Gyllenstierna beslöt att stolparna skulle tillverkas av kraftiga ekstockar med en kopparskylt på varje helmilstolpe, insparad i stocken och försedd med avståndet till Nyköping och Stockholm, årtal 1726 samt den sörmländska gripen.
Ekstockarna som köptes av allmogen stämplades på rot av jägmästare Jöns Malmström, som valde träd som var för kvistiga för att användas vid skeppsbyggnad. Stockarna som var av ansenlig storlek transporterades av en häst per stock och mil, så de drogs samman till flera platser utmed aktuell väg. På riksvägen, eller senare riksväg nr 1, var platserna Eneby krog vid Ytterjärna, Åby gästgivargård i Vagnhärad, Svärdbro i Sättersta, Östertull i Nyköping, torget i Nyköping, Jäders gästgiveri i Lunda och Vreta i Kila.
För snickeriet anlitades timmerkarlen Lars Karlsson Berg. Kopparslagaren Johan Behm fick uppdraget att förfärdiga de skyltar som skulle spikas fast på varje helmilstolpe. För leverans av vitriol svarade handelsmännen Swan och Branting. Tran för att bestryka stolparna med levererades av sämskmakaren Hans Österberg. Målaren Olof Pyhlou anförtroddes att måla stolparna. Efter tillverkning transporterades stolparna till sina respektive uppställningsplatser. Stolparna sattes direkt i marken, omsorgsfullt klädda med näver utan fundament.
I handlingarna finns en skriftväxling mellan kronofogden och bonden, rusthållaren Bengt i Tibble by i Lunda socken. Vid Tibble, Tybble, hade ekstockar som skulle bli milstolpar lagts upp 1727, men två hade blivit utdömda på grund av att de var för krokiga och smala. I sex år gick Bengt och grunnade på vad han skulle kunna använda stockarna till, men att bara ta stockarna var inte tillrådligt. Vem visste vilka efterräkningarna kunde bli? Bengt gick till skogs och fällde de två ståtligaste furorna i sin skog. Han började sedan snida på stockarna. Knoppar, lister och färg prydde de raka nytillverkade milstolparna. De var gjorda enligt den gamla modellen, sedan körde han ut dem till sina platser utmed vägen för att sätta upp dem. Sedan for han till kronofogden och framförde sin underdåniga anhållan om erkänsla för sitt slit och på egen bekostnad tillverkat stolpar, för att få de två ekstockarna.
Var de här milstolparna placerades är inte helt säkert men troligen utmed Lilla Kolmårdsvägen mellan Jäders krog och Kvarsebo.
Utefter den större landsvägen från Nyköping mot Krokek finns Sveriges äldsta milstolpar av järn, från 1764. Upprinnelsen utgör möjligen en skrivelse från vice kronofogden Pehr Hedenström den 12 augusti 1762 om behov av vägmätningar, och landsfiskalen Pehr Gottlieb Towest i Jönåkers härads brev den 12 februari 1763 om att miltalen på gästgivartavlorna var olika. Torwest begärde därför att vägen skulle mätas och milstolpar nedsättas. Landshövding Nils Adam Bielke dröjde till 14 november 1763 med att beordra kommissionslantmätaren Anders Forssman och Anders Bergendahl att utföra vägmätningar.
Enligt en av landshövding Per Abraham Örnberg undertecknad kungörelse den 29 maj 1776 kallades två ombud för varje socken inom Jönåkers härad till ett sammanträde på landskansliet den 2 juni för att besluta om milstolpar av tackjärn som skulle beställas från det gjuteri som var billigast. Kallelsen var så ovillkorlig att den stipulerade 20 daler silvermynt i vite för de socknar som inte hörsammade kallelsen. Resultatet av sammankomsten blev att kostnaden per mantal inte skulle få överstiga 6 daler kopparmynt. Landskansliet ombesörjde kontakterna med lämpligt järnbruk. De 6 juli 1776 meddelade Örnsköld i brev till vice kronofogde Thunberg att lägsta pris lämnats av Norshammars bruk i Svärta. Men milstolparna tillverkades av Stafsjö bruk som hade samma ägare. Ansvarig för gjutningen var inspektor Åderman.
I tingsprotokollen kan man läsa att finansieringen av milstolparna skedde med sammanskott. De väghållningsskyldiga i Jönåkers härad betalade tio skilling och fyra rundstycken per mantal.
Målaren Wadsten fick i uppdrag att måla milstolparna enligt generell instruktion som 1764 års milstolpar.
Inom Jönåkers härad företogs under 1833 omfattande upprustningsarbeten på såväl vägvisare som milstolpar, som initierades av kronofogde Gustaf Carell genom brev den 7 juni 1833 till socknarna i häradet. Inom varje socken utsågs en person som skulle ombesörja milstolpars och wägwisares iordningställande inom samma socken. Även direktiv för utförandet fanns med. Kostnaden skulle betalas av häradets sakörer, det vill säga häradskassan. Häradskistan – häradskassan – var en kassa som domhavande, det vill säga häradshövdingen, redovisade. Viktiga inkomster var bland annat böter. Utgifterna gick till angelägenheter som häradet var ansvarig för, bland annat väghållning, ved till tingshus och galgar.
Kurt Nyström