– Gnesta, var ligger det?
Det är sommarlov och vi sitter i Frejskolans folktomma bibliotek. Bo Wingård har jobbat som engelska- och svenskalärare på skolan sedan 1972 och berättar om hur det egentligen kom sig att han flyttade hit. En ort som han vid den tidpunkten aldrig tidigare hade besökt.
– Det är jättecharmigt, svarade min då blivande fru Barbro. Hon var också lärare och jobbade i Ånge. Men vi ville jobba på samma plats. I Gnesta fanns jobb för oss båda två att söka och det under en tid när det var brist på lärarjobb, säger Bo och fortsätter.
– Vi var förlovade men när det blev klart att vi båda fick anställning i Gnesta, stannade vi direkt till hos en guldsmed som fick gravera in ett bröllopsdatum i ringarna. Vi hade inget datum planerat, men valde en dag en knapp vecka senare. Det blev ett litet bröllop och kort därefter hade vi en större fest för familj och vänner.
Bo var 22 år när flyttlasset från Stockholm gick till deras nya gemensamma lägenhet i Gnesta. Tre år senare hade han fått en ordinarie lärartjänst på Frejaskolan, istället för ett långtidsvikariat. En skola som kom att bli hans arbetsplats i nästan 42 år tills han nyligen gick i pension. Han ställer sig själv frågan om det har blivit tjatigt någon gång att se samma korridorer år efter år?
– Nej det har det inte, jag har fått jobba med så många olika uppgifter utöver undervisningen. Det har handlat om allt från att ansvara för skolbiblioteket till att ha skolledaransvar som rektor. Men den största kicken har varit att se hur barn och ungdomar utvecklats, säger han.
Han funderar redan nu på att samla alla tankar och händelser genom åren i en bok och titeln är given – "40 år på Freja".
– När jag vaknar på morgonen kan jag ha ett kapitel till klart i huvudet.
Men det blir inte första boken Bo ger ut. Det har blivit flera ungdomsböcker och en av dem, boken "På flykt från Gnesta" skriven tillsammans med hans fru Barbro, står på bokhyllan i Frejaskolans bibliotek där vi sitter.
– Det blir som ett havandeskap. När jag har en klar bokidé så måste jag sätta mig ner och skriva. Mitt främsta verktyg är mitt långfinger brukar jag säga, för jag har aldrig lärt mig korrekt fingersättning för att skriva på ett tangentbord, säger han glatt.
Förhoppningsvis får han som pensionär mer tid till skrivandet. Men tanken är också att han och Barbro, före och efter höstens stundande valrörelse, ska ge sig ut på vägarna med sin gamla husbil.
– Nu när vi båda är pensionärer kan vi bara sätta oss i den och åka.