Silvia Grohs föddes i Tyskland 1955. Kriget var slut men effekterna brann i tyskarnas vardag och medvetande. Silvias föräldrar hade tjänstgjort för Hitler. Hennes mamma och pappa hade växt upp i ruinerna och drack och misshandlade. När Silvia var baby placerade myndigheterna henne och syskonen på ett barnhem.
Mycket har hänt sedan dess.
För en månad sedan, nästan 60 år efter resan till barnhemmet, publicerades Silvias bok "När lillan kom till Sverige".
– Jag hoppas att läsaren förstår att man kan klara sig i livet trots att man har haft ett helvete.
De 106 sidorna illustrerar en förskräcklig uppväxt. Den lilla flickan kommer till en fosterfamilj på Gotland och hamnar i något som knappast är bättre än den tyska barnhemsverkligheten. Silvia skriver ärligt och uppriktigt om upplevelserna. Hon tvingas till sex, blir slagen med en mattpiska och hoppas att hon aldrig ska vakna när hon somnar. Och det är bara en liten del av den långa historien.
Boken slutar när Silvia är 15 år. Då har hon i tre år i princip levt som hemlös, sovit i skogen och i grottor. En snäll dam som börjat jobba på barnavårdsnämnden ser på henne och säger: Jag tror på dig. Ska göra mitt bästa för att hjälpa dig, skadeskjutna fågel. Då vänder allt.
Silvia får en ny fosterfamilj, en familj hon i dag kallar för "sin riktiga". Hon minns den allra första kramen. Hon flyr, livrädd, och kastar sig ner för trapporna. Springer ut på gården. Den nya mamman ropar till de andra att hjälpa till, och de ringar in Silvia tillsammans.
– Hon tvingade mig att ge henne en kram. Då var det kört, jag satt i mammas knä från den stunden, säger Silvia.
Den nya familjen gav henne livslusten tillbaka. Hon fick föräldrar, syskon och en farmor. Speciellt farmodern gjorde intryck. Med värme minns Silvia kvinnan med det mörka gråsprängda håret, hon som luktade tjärtvål.
– Hon behandlade mig så ödmjukt. Hon höll om mig och talade om hur duktig jag var. Och hon sa, vad du än blir, så bli ingen ledsen människa.
I dag är Silvia själv både farmor och mormor. Hon har fyra barn och nio barnbarn. Bor i en lägenhet i Oxelösund med Kärleken, som hon kallar sin man. Hon vårdar ömt sina nära och sina egna själstrådar.
– Man försökte förinta min själ, så jag har inte så många själstrådar kvar. Men jag tackar för livet varje morgon. Jag måste hålla kvar i mina själstrådar.