Tonerna av Bob Dylans munsspel fyller ateljén där Tommy Ingberg jobbar. Han håller på att skära klart en print, en utskrift av en av hans bilder, som ska skickas till West Hollywood i Los Angeles. Tommy säljer främst sina bilder till utlandet där han fått stor framgång. Han har vunnit internationella priser och uppmärksammats på gallerier i USA, London och Hong Kong. Och all verksamhet sköts från Nyköping.
– Jag har ju turen att leva i Internets tidsålder, det är en fantastisk plattform för att sprida sina bilder. Förr fick man ju gå till det lokala galleriet och sen kanske ställa ut i en större stad ... Men jag kan få lite scenskräck när jag lägger ut en ny bild och vet att jag har över 420 000 likes på Facebook.
Tommy har fotograferat sedan han var i femtonårsåldern och har provat de flesta teknikerna, men fotograferandet var främst en hobby. Som utbildad dataingenjör fick han jobb och livet rullade på. Men det var något som skavde.
– Det är lätt att man lever som man tror att andra vill att man ska, tror att det är jätteviktigt att renovera köket eller köpa statusprylar. Men jag mådde inte bra med det.
Så Tommy beslutade sig att sluta göra som andra tyckte, på alla plan. Istället för att fotografera för andra började han göra precis de bilderna han själv ville. Och fotografierna i serien som nu fått spridning över världen är till stor del självbiografiska.
– Grejen med surrealism är att man tar det som är inombords och gör en bild av det.
Alla Tommys bilder är svartvita montage. En man utan huvud vars kropp sträcks ut mellan heliumballonger och en sten på marken. Kostymklädda människor utan ansikte på oändliga rader. Bilder tas en och en på de föremål, personer eller miljöer som ska vara med i bilden. Sedan läggs alltihop samman i Photoshop. En bild tar ungefär en månad att göra för det är mycket som ska funderas på och fixas med.
– Att göra montage är lite som att sampla musik, fast jag samplar verkligheten.
I Tommys bilder, som den med klonade kostymklädda män utan ansikten, tycker jag mig se en samhällskritik mot just det Tommy ville komma undan när livet tog en vändning.
– Visst finns det både samhällskritik och självbiografiska inslag. Men jag försöker att inte berätta vad jag själv tänkt med bilden. Jag tycker om att höra andras tolkningar, och ibland kan en bild som kanske är lite negativ för mig vara positiv för någon annan, då ska bilden få fortsätta vara positiv för den personen.
Framgångar och lysande framtidsutsikter i all ära, men Tommy menar att självändamålet inte är att bli större.
– För mig handlar det om att hitta en balans, att fylla dagarna med saker som känns meningsfulla, och så länge jag får vara kreativ och skapa är jag nöjd. Fast, det skulle vara kul att samarbeta mer tillsammans med andra i framtiden. Jag har exempelvis gjort bilderna till Nyköpings Stads Teaters affischer under några år. Det är väldigt givande och roligt att skapa något tillsammans med andra.