Lyckliga gatan finns inte mer, stockhusen som stod längs Östra Kvarngatan revs under 60-talets nybyggnationer. Borta är också ångtvätteriet i nuvarande Mikes bar och kvarnen där "hjulmonumentet" står idag. Och sågverket i den lilla blomsterrondellen där Anna Lindhs minnesmärke finns nu, är också borta.
– Där, där näcken sitter och spelar brukade jag sitta och meta, säger Lars Einar och pekar.
– Hur det var att växa upp? Ja det var en småstadsidyll.
Vi går en promenad runt området som Lars Einars bok, Minnen från Östra bergen och uppväxten i Nyköping 1933-53, kretsar kring. Boken är ett dokument över tiden, människorna och miljön Lars växte upp med. Idén till boken började när Lars syster Eva Einar gjorde en omfattande släktforskning. Då blev det uppenbart för familjen att det fanns väldigt lite information om hur deras förfäder levde, arbetade, bodde och spenderade sin fritid.
– Jag frågade mina barnbarn vad de visste om hur jag hade växt upp, och de hade ju ingen aning, så jag tänkte att jag skulle berätta lite. Och när jag såg hela området här, jag hade inte varit här på åratal, bestämde jag mig för att va fasiken, jag måste dokumentera det här området. Meningen med boken är att skriva ner noteringar om hur man levde, säger Lars som använt stora delar av bilderna i den rikligt illustrerade boken från sin privata samling.
Vi svänger upp mot kocktornet på Östra bergen som reser sig mot himlen i falurött trä. Tornet och ett par trähus står i alla fall kvar längs Östra Kvarngatan sedan Lars Einars uppväxt. Men kanske inte heller tornet hade stått kvar, om ett av de pojksträck Lars Einar berättar om i sin bok, gått igenom.
– I grunden på huset fanns ett ventilationshål, där kunde vi småkillar krypa in. Men jag tänkte att här skulle det vara fint att göra en brasa. Så jag sprang hem och snodde tidningar och tändstickor och så knöla jag in det där och tutta på.
Innan elden hann ta ordentlig fjutt fick en man nere på gatan syn på vad som var på gång, rusade upp och stoppade branden.
– Men jag kunde ha blivit historisk, ryssarna brände ju den där 1719, säger Lars Einar och ler.
Promenaden har tagit oss till Östra bergens högsta punkt, 30 meter över havet, som ligger i närheten av Lars barndomshem. Bergknallarna som förr var helt kala är nu övervuxna med mossa, träd och buskar.
– Här står jag 1936, du kan ju se hur det såg ut då, säger Lars Einar och visar en bild i sin bok där han som 3-åring står på en karl klippa, på samma plats som vi står nu.
– Det har ju växt igen, mossa fanns ju inte alls på den tiden. Allt var kalt som en skärgårdsö, idag är det helt igenväxt. Och där, där alla träden växer fanns en sjö som vi åkte skridskor på, fiskade och fångade grodyngel.
Vi tar vägen ner mot gatan igen. Snart är tillbaka där vi började, vid Sörmlands Nyheter. Innan vi skiljs åt frågar jag om det var bättre förr.
– Det tycker man ju alltid att det var bättre förr, det var det naturligtvis inte.