– Det var tufft, jättetufft. Jag har aldrig varit så sjuk. Nu vågar jag tro att jag har en framtid.
Det såg mörkt ut?
– Jag var inställd på att dö ensam i ett sjukrum.
Sedan i torsdags är Eva Surtell hemma från sjukhuset. I början av april skrev tidningen om att hon lagts in på sjukhus med coronavirus.
– Jag fick ett enkelrum till en början i några dagar, sedan blev det fullt. Då flyttade de mig till ett rum för tre personer, och det var helvetet på jorden, säger Eva.
Mellan patienterna fanns bara skärmväggar, och förutom att Eva blev sämre och behövde syrgas genom en slang i näsan så störde också patienterna varandra.
– De kan inte rå för sina tillstånd, men det var oerhört påfrestande. Den ena var dement och lät konstant, den andra skrek och hostade oavbrutet och kunde inte sköta sina toalettbesök. Att må så dåligt och vara så nära inpå andra var fruktansvärt, det fanns ingen vila. Jag tänkte att om jag är kvar här så dör jag.
Förutom slangen i näsan togs också prover konstant för att mäta syresättningen. När coronatillståndet blir allvarligt kan man få syrebrist, vilket kan leda till organsvikt och septisk chock.
– Andetagen räcker inte till, det känns som att andas i en plastpåse. Förloppet kan gå fort, så de tog prover hela tiden, säger Eva.
Efter några dagar fattades ett beslut om att Eva skulle förflyttas.
– Vissa patienter flyttades till Karolinska, jag var en av dem. Jag fick eget rum, och där började det vända. Sedan flyttades jag till en nyöppnad coronaavdelning, och där var jag kvar tills jag varit syrgasfri i två dygn.
Hon kände sig som Bambi på hal is när hon skulle ta sig hem, eftersom hon inte stått på benen på många dagar.
– Där hemma väntade två katter ivrigt på mig. De har varit omskötta när jag varit borta men ingen har bott med dem. Gissa om de var kelsjuka?
Evas hästar har varit omhändertagna av grannar, och en vän har varit hundvakt.
– Det går knappt att beskriva hur skönt det var att komma hem igen. Min älskade hundvakt hade ställt in matlådor och en påse bullar hon gjort till mig, och handlat mjölk och bröd. Jag är så rörd och tacksam till alla som hjälpt mig.
Hur lång tid det dröjer innan Eva blir återställd vet hon inte.
– Det kan ta månader att återställa kroppen. Men på onsdag kravlar jag mig ut till hästarna. Det är min plan, det första steget i friskhet.