Den stora utställningssalen på det gamla bryggeriet har förvandlats till en explosion av färg och form inför lördagens vernissage. Från taket hänger olika loppisfynd som himlakroppar, och golvet är täckt av ett puder som bildar olika mönster. Tändstickor och en svensk tiger spelar också en central roll i utställningen.

Bakom installationen står Munish Wadhia som varit residenskonstnär på Art lab Gnesta sedan i mars. Inspirationen har han hittat både lokalt och i sin barndom.

– Sedan jag kom till Gnesta har jag egentligen bara gått runt och shoppat olika föremål. Jag gillar när målningen liksom hoppar ut ur tavlan, berättar Munish Wadhia.

Saker han hittat på små butiker och loppmarknader i trakten har ofta fört tankarna till barndomen i Indien, Kenya och Storbritannien. Ett exempel är mönster gjorda med hjälp av gamla virkade dukar, som påminner väldigt mycket om mandalamönster från Sydostasien. Ett annat är Falu rödfärg. Något av det mest svenska som finns visade sig efter lite efterforskningar bestå av i princip samma ämnen som en färg som är väldigt vanlig i Indien.

– Egentligen är den här metoden inte konstnärlig, att ta det man hittar och jobba med det. Men jag gillar att hitta olika material som sätter igång minnen. En sak kan leda till ett minne för mig, och ett helt annat minne för dig. När jag kom till Sverige och såg saffransbullar och kanelbullar tänkte jag först: "vänta här nu, det här är inte era kryddor".

Efter många år i Stockholm var Munish Wadhia redo att lämna Sverige och flytta tillbaka till England. Han upplevde en rädsla i takt med att politiska idéer byggda på främlingsfientlighet fick alltmer vind i seglen. Men han gav Gnesta en chans, och har nu köpt ett hus i trakten.

– Men det är väldigt annorlunda i Gnesta, jämfört med Stockholm. Man kan stanna och prata med folk på gatan och alla är trevliga här, och har mer tid.

Men Munish Wadhia pratar ogärna om sig själv, och menar att konsten gör sig bättre om den får prata för sig själv. En sak är han dock säker på: att vi med konstens hjälp kan och borde omfamna det som binder samman oss människor, oavsett var vi kommer ifrån.

– Vi borde prata mer om det vi alla har gemensamt, i stället för det som skiljer oss åt.

Hur känns det inför vernissagen?

– Jag älskar att jobba med en utställning, men det är alltid nervöst när det ska komma en publik och titta, säger Munish Wadhia.