När Susanne Stenbergs mamma Astrid i september ramlade och fick vistas på sjukhus, blev det avgörandet för att det var dags för henne att få plats på ett äldreboende.
– Mamma hade klarat sig hemma med hemtjänst till dess, och det hade fungerat jättebra. Men hemtjänsten kan ju inte ge tillsyn hela tiden, och efter den här olyckan kände vi att det var det hon behövde.
Astrid fick en plats på korttidsboende i Gnesta i Frustunagårdens gamla lokaler, efter att ha firat sin hundraårsdag på sjukhuset.
– Om man tänker korttidsboende tänker man ju att det är just kort tid man menar. Men nu har månaderna gått, mamma har bott där sedan september. Vi har fått veta att kön till Ekhagen och Strandhagen är förfärande lång, säger Susanne Stenberg, och fortsätter:
– En av dem som bott här samtidigt som mamma fick nyligen plats, och den personen har bott här sedan i maj. Det är ju knappast kort tid med sex månader. Är det den åldringsvård vi vill ha? säger Susanne upprört.
Rummet Astrid bor i nu är kalt och är inte särskilt hemtrevligt, anser Susanne, utan känns mer som ett sjukhusrum.
– Hon har inga av sina saker, och visst, vi har fått veta att vi kan ta dit lite av mammas saker, men vad kan vi ta, hur länge blir hon kvar, och hur smidigt är det att flytta två gånger? Mamma är gammal, och vi vet inte hur länge hon har kvar. Jag vill inte att hon ska avsluta sitt liv i en sådan miljö. På Strandhagen och Ekhagen har ju de äldre dessutom rätt till aktiviteter och annat, som mamma inte kan ta del av här.
Susanne är noga med att påpeka att det är de politiska besluten hon kritiserar, inte vården hennes mamma fått. Hon beskriver en engagerad personal som gör allt de kan för Astrid.
– Men jag undrar hur man tänkte egentligen. När Strandhagen byggdes stängde man Frustunagården, och då fick man två färre platser än vad man haft tidigare. Det är ju alldeles galet.
Susanne har haft mailkonversation med Ingrid Jerneborg Glimne (M), ordförande i socialnämnden. Hon är inte nöjd med de svar hon fått.
– Det är väldigt mycket politiska floskler. Hon beskriver att man använder Frustunagården som ett "gummiband", där en del är korttidsboende och en del är platser för längre omvårdnad när behoven uppstår, men hur långt är det gummibandet egentligen? Det är inte mänskligt att en människa som är 100 år får vänta så länge.