Wania Forssberg rättar till den vita sjalen hon har löst knuten runt halsen. Hennes läppar lyser knallrött mot det ljusa håret. Hon visar runt på nedervåningen av det lilla hus där hon bor sedan 12 år. Ett hus hon tog över efter sin morbror.
– Jag föddes i Strängnäs men växte upp mellan Mariefred och Gnesta. Sedan har jag fladdrat omkring och bott i Södertälje, Linköping, Luleå, Åkersberga och nu har jag landat i Gnesta. Jag trivs bra här, säger hon.
Resor har varit en central del i Wanias liv, på både gott och ont.
– Jag har besökt USA flera gånger, och Indien. En gång när jag var i Sydafrika och besökte Kruger Park. Plötsligt fick vi möte av en elefant. Först kändes det roligt, jag fotograferade och filmade. Men när den började kryssa över vägen och vifta med sina stora öron förstod vi att den inte var så glad att vi var där. Vi for ner på sidan ut i bushen och girade runt elefanten på något sätt. I efterhand fick vi höra att man omedelbart ska vända bilen och köra därifrån om man möter en elefant, de är inte att leka med! Sedan dess är jag inte mycket för just elefanter, säger hon och skrattar.
Men livet har också bestått av verkliga motgångar. Wania berättar att hon 1998 miste en av sina söner, då 28 år gammal.
– Vi bodde i Luleå, han jobbade med teater och hade kommit in på en kurs på Dramaten. Men han drabbades av en psykos som han inte orkade med. Det känns fortfarande ledsamt. Särskilt att han aldrig fick komma till Dramaten, han var så glad över att ha kommit in. Men så ser livet ut, man vet inte vad som kommer hända.
Ett av Wanias största intressen är släktforskning. En passion som på sätt och vis hjälp henne att hantera sorgen efter sin son.
– Jag upptäckte att jag hade flera släktingar jag inte kände till, bland annat en bror till min mormorsmor. Innan dess var ingen som visste vem han var, hans existens var höljd i dunkel.
– Det fick mig att börja tänka på min son. Han var bara 28 år, han hade inga barn och flera av hans syskonbarn var inte födda när han dog. Jag bestämde mig för att skriva en bok om hans liv. Jag vill inte att han ska glömmas bort som min mormormors bror gjorde. Jag vill att man ska kunna läsa om hans liv. Hans framtida släktingar ska kunna få veta vem han var.
I dag fyller Wania 70 år. En ålder hon bär med värdighet.
– Det känns lite konstigt, jag har alltid varit ganska ungdomlig av mig och jag känner inte alltid igen mig i rollen som pensionär. Men nu fyller jag ju ändå år och det ska jag fira med fest på Lebro gård. Jag delar min dag med drottnings Sylvia, jag läste att hon ska gå på opera men jag tror att jag kommer ha det roligare tillsammans med familj och goda vänner, säger Wania förväntansfullt.