Agneta Åberg drar tändstickan mot asken. En låga lyser upp hyllan ovanför eldstaden i vardagsrummet och hon tänder ett ljus. Här brukar hon njuta av att bara ta det lugnt och läsa en bok. För sedan Agneta fick diagnosen MS (Multipel skleros) 2005 så har livet förändrats. Att pyssla i trädgården och dansa orkar hon inte lika mycket längre. Att fylla 60 år har också fått henne att börja reflektera över livet.
– Jag tror jag har börjat tänka mer på vad som är viktigt, inte minst tack vare min sjukdom, säger hon.
Agneta Åberg växte upp på landsbygden utanför Arboga. Att hon efter grundskolan flyttade till Örebro för att läsa till sjuksköterska var ingen slump. I alla fall inte när hon tänker efter. 1969, när Agneta var 14 år gammal, inträffade nämligen händelsen som förändrade allt – hennes fyra år äldre pojkvän dog i en bilolycka.
– Jag tror inte det är en slump att jag blev sjuksköterska, inte när jag tänker tillbaka i alla fall. Olyckan som inträffade påverkade mig mycket och jag kände att jag ville rädda liv till varje pris, säger hon.
Trots omständigheterna sökte Agneta Åberg aldrig någon hjälp för händelsen. Först på 90-talet, över tjugo år senare, gick hon i terapi, då genom sitt arbete inom psykiatrin.
– Det fanns ingen hjälp att få på den tiden, säger hon.
Åren gick och Agneta fortsatte att jobba inom vården. Först 1985 bestämde hon sig för att ta en paus och började plugga på Komvux. Det var då livet förändrades igen.
– Jag satt och drack kaffe och då kom han och slog sig ner mitt emot mig och sa "du borde engagera dig i elevrådet". Det gjorde jag inte då utan först senare, men det var första gången jag träffade min man.
Åren därpå föddes de båda sönerna Jon och Carl och så småningom återvände Agneta till jobbet inom psykiatrin.
– När man tänker tillbaka känns det ibland som att jag började jobba på 1800-talet, det fanns ett tre meter högt stängsel, tre låsta grindar och vi i personalen trodde vi visste bäst. Det är tur att psykiatrin har ändrat människosyn, även om det ibland känns som att pendeln håller på att svänga tillbaka.
I dag arbetar Agneta som skolsköterska på Frejaskolan. Trots att hon har fått gå ner i arbetstid på grund av sin sjukdom är hon glad. Inte minst tack vare de utbildningar hon själv läst, dels en utbildning i att hantera sorg och dels en i antroposofisk läkekonst, den sistnämnda använder hon dock inte i yrket.
– Det tog ett tag att hitta tillbaka, det är först de tre sista åren som jag faktiskt har lärt mig att se glädjen i vardagen igen, säger hon.